Belalela

Imorse när jag vaknade fick jag för mig att han säkert väntar på att ja ska ringa. "Det är därför han inte har hört av sig." Fick lite hopp... "Det kanske inte är över i alla fall."

Innan lunch höll jag på att smsa med Ei och då blev jag förbannad på honom, verkligen skitförbannad. Det har ja i och för sig varit innan med, men nu blev det verkligen "jag förtjänar inte detta" och "vad är hans problem!?"

Efter lunch var jag ledsen. Då får jag som vanligt för mig att han å MN har ihop det igen. Känner mig jättedeppig. Har inte längre något hopp om att han kommer höra av sig. Inte idag, inte imorgon eller någon annan dag. 

 Är det jag som överreagerar? Han kanske tror att allt är som vanligt, kanske inte ens har tänkt att det är nåt fel med att det har gått tre dagar sen vi hörde något från varandra. Jag vet inte.
När jag skulle gå hem försökte mamma muntra upp mig och föreslog att vi skulle ta en promenad när hon slutade. Jag rådissade förslaget ("-Vaddå gå? Jag vill inte gå. Om jag ska någonstans, tar jag spårvagnen"). Tanken var god, det känns bra att hon visar sitt stöd fast hon hatar honom.

När jag gick hem lyssnade jag på radio, i backen upp mot lägenheterna efter busshållplatsen bröt jag totalt ihop och började storgråta. Jag har inte gråtit förrän då. Jag kan inte fatta att det höll så pass länge, innan det brast faktiskt. Grät resten av vägen hem. Grät när jag kom hem... Gråter fortfarande.
SUCK