Belalela

Han hjälpte mig att få hem madrassen i lördags, sen ringde jag honom runt fem och tackade för hjälpen. Vi pratade en stund, sen skulle han äta men han skulle ringa mig efter sa han. Han ringde inte.

Jag bestämde mig för att jag är trött på att han håller på såhär. På sista tiden har det känts som att det bara är jag som hör av mig och försöker hålla förhållandet vid liv. Han som är så himla noga med att jag hör av mig när jag säger att jag ska det, nu är det hans tur.

Jag hörde inte av mig till han på söndagen utan väntade på att han skulle göra det. Vid fem-, sextiden på kvällen började jag känna att han nog inte skulle höra av sig. Vilket han inte heller gjorde. Men jag tänkte ändå att det är han som ska visa nu att det bara inte är från min sida. Men han har inte hört av sig och nu är det måndagskväll.

Jag tycker inte att det är okej att man är ihop och träffas en gång i veckan (det finns undantag) och att man inte hörs av varje dag. Man ska höras av varje dag och det ska inte bara vara jag. Jag har pratat med A och vi har kommit fram till att om han inte har hört av sig på onsdag så ska jag höra av mig. Jag vet inte vad jag ska säga, om jag ska ringa eller smsa. Jag blir så förbannad på honom, jag vill ringa nu och skälla som fan! Jag trivs inte som det är nu.

Jag har tyckt att i ETH och sen han kom hem därifrån har han varit annorlunda, på ett bra sätt. Jag har känt att jag kunde lita på honom och allt har känts så bra. Men sen en vecka tillbaka är det inte bra längre, jag känner inte längre att ja kan lita på honom. Han känns som han kändes i somras och i våras, han håller på att bli sig själv igen. Jag gillar det inte.

Vet inte hur jag ska hantera mitt dilemma. För jag tänker inte acceptera att han inte hör av sig! Samtidigt känns det som han är sur på mig, att det är därför han inte hör av sig. Fast jag kan inte komma på någonting han kan vara sur för, sist vi träffades och pratade var allt bra ju. Men jag tycker verkligen det känns som han är arg på mig. Det kanske bara är jag själv som vill intala mig det, för att kunna leva i förnekelse över att han är ett svin men mitt hjärta säger att han är arg över något.

Eller så kanske han har tappat sina känslor för mig och därför hör han inte av sig. Han försöker droppa mig typ...

Jag var ju redan paranoid sen måndagen. Men han hörde av sig vid tolv tiden på tisdagen så jag tänkte att allt var okej.

Vi är alltid med varandra på tisdagar, så vid fyratiden frågade jag om vi skulle träffas. Han sa nej jag måste göra ett skolarbete. Jag trodde honom inte.

"Hur kan han vara otrogen mot mig på våran dag?!!!"

På kvällen smsade jag att han skulle ringa mig, det gjorde han inte. Jag bestämde att jag inte tänker höra av mig igen. Om han vill fortsätta träffa mig ska han höra av sig! Jag sa att han skulle ringa, han gjorde inte det, okej fine då vet jag.

Det var en jobbig onsdag. Jag ville verkligen ringa, smsa eller vadsomhelst. Bara höra av honom, ha kontakt med honom. Men jag får inte ge mig! Han ska visa att han också vill.

Kvart i fem får jag sms från honom; Men varför, vad vinner du på det? Jag tänkte han hade smsat till fel person så jag svarade: va? Varför berättade du för henne?, var svaret. Jag förstår fortfarande ingenting. "Berättat vad, för vem?" "För MN om ETH" ... Jag ringde upp.

-Vadå, jag har inte pratat med henne sen typ en vecka efter jag kom hem.

-Hon smsade mig igår och sa Bella har berättat vad som hände i ETH.

Jag blev chockad, är det sant? Jag fattar inte att sånt här alltid händer, när ska jag få lugn och ro i mitt liv? Jag hatar drama. Jag förklarade att jag inte har pratat med henne och jag har inte berättat något, jag förstår inte vem som kan ha sagt något heller.

Jag tror han förstod att jag inte hade något med det att göra. Vi pratade lite och han sa att han skulle ringa senare (vilket han inte gjorde).

Det känns ändå skönt att hon vet nu. Jag har sagt att jag inte skulle säga något så länge de inte är ihop, fast om de blir ihop igen tycker jag hon förtjänar att veta sanningen.

Men nu har jag inte trott att de har haft kontakt, så jag har inte sagt något. Han säger att det säkert är Ab eller hans fru som har sagt något. Men jag förstår inte varför Ab skulle säga något. För det första vet han inte något om vad som händ i ETH och för det andra vem ger honom rätt att gå och lägga sig i våra liv?!

Han har tillräckligt med problem i sitt, så han kan ju försöka fokusera på att lösa dem innan han förstör för andra.

Vi hade det jättebra i söndags och allt var frid och fröjd. Men på måndagen hördes vi inte av på hela dagen typ.

Vid fyra hoppade jag in i duschen, när jag kom ut hade jag ett missat samtal från honom. Jag ringde upp, men fick inte något svar. - Jaja han hör den nog inte bara, tänkte jag, han ringer upp när han ser. Men efter en halvtimme kunde jag inte hålla mig, utan ringer igen. Inget svar den gången heller. Efter ungefär fyra timmar har han fortfarande inte hört av sig och jag börjar bli suuuuur.. Jag ringer igen men inget svar denna gång heller. Jag börjar bli misstänksam för han lär ha kollat mobilen inom loppet av fyra timmar, så han VET att jag har ringt.

Samtidigt får jag sms från A som säger att MN har loggat in på msn och heter Te amo. A säger att hon ska kolla vem MN älskar, okej säger jag. Jag loggar in och direkt byter hon namn till "Hur kan man vara en sån jävla idiot". Hm misstänksamt, tycker jag, att hon bytte namn exakt när jag loggade in. A säger att MN säger att det är hennes förra pojkvän som är en idiot. Okej men varför bytte hon då namn när jag loggade in, undrar jag. Han är inte inloggad. A säger att de säkert har kontakt och det är därför hon tycker han är en idiot. De har nog träffats eller pratat idag.

Jag får panik och ringer han igen. Denna gång från privat nummer. Han svarar efter två signaler. Då blir jag förbannad.

-Vad är det? Du låter konstig.

-Ja, jag är förbannad, det är därför jag låter konstig.

-Varför är du förbannad?

-För jag ringer tre gånger och du svarar inte!

-Men telefonen låg i hallen på laddning, jag hörde den inte.

-Jag vet att du inte alltid hör den, men du lär ha tittat på den inom fyra timmar.

-Jag tänkte ringa dig sen.

-Jag har ringt massor med gånger och du svarar inte, jag ringer en gång med privat nummer och du svarar efter två signaler!

-Det var en slump att jag precis var i hallen, när den ringde. Jag ringde ju dig först.

-Mm men sen när jag ringer upp svarar du ju inte!

-Men jag hörde den ju inte.

-Aja..

-Var det allt du var sur för?

-Nej.

-Okej vad är det mer?

-Jag hör saker..

-Vad för saker?

-Dåliga saker, saker jag inte vill höra. (Jag vet ju egentligen ingenting, men jag kör på och låtsas.)

-Vem har sagt något nu då?

-Det spelar ingen roll.

-Varför ska folk alltid snacka om mig?!

-Men sluta göra dumma saker, så finns det inget att snacka om!!

Vi pratar lite och min teori blir mer åt hållet att han inte träffar MN, men han träffar någon bakom min rygg... Men jag vet inget säkert och jag känner för att lita på att han bara har mig.

Vad han borde ha sagt, när jag konfronterade honom och sa att jag hör saker. Är att han inte vet vad någon kan ha sagt om honom för det finns inget att säga, istället för: "Varför ska folk alltid snacka om mig?!". Då vet jag ju att det finns något att snacka om.

Hur kan jag vara så dum?

Hur kan jag ha så lite självrespekt?

Hur kan jag låta någon behandla mig så här?

Hur kan jag behandla mig själv så här?!

När förändrades allt? När blev jag denna personen?

Jag har alltid haft den starka-, självständiga-, inte-ändra-eller-böja-sig-för-någon- rollen inom mina vänskapskretsar. Helt plötsligt klarar jag ingenting. Jag är så trött på allas tjat;

"Du har förändrats, inte till det bättre"

"Jag saknar den gamla Bella"

"Du måste sluta leva i förnekelse och stå upp frö dig själv" osv.

Jag vet redan allt detta, men jag vill leva i förnekelse! Annars hade jag inte gjort det fattar ni väl!

Jag funderar på om jag på något undermedvetet plan valde att bli kär i honom. Min allmänna uppfattning om förhållanden är att de aldrig håller, så därför valde jag någon som jag säkert vet att jag inte har någon framtid med. Fast jag innerst inne verkligen vill att det ska hålla. Jag vill verkligen det.

Nu har det kommit fram, fast jag visste det nog innerst inne, han kan inte hålla sin jävla kuk innanför byxorna. Men det var ju så jag träffade honom, jag sa från början att även om de gör slut ska jag inte bli ihop med honom. Jag skulle aldrig kunna lita på honom. Men när de gjorde slut, vad händer? Jo, vi blir det i alla fall och vad händer mer? Jo, jag litar på honom.

Nu får jag skylla mig själv och gå omkring med en hemsk klump i magen som gör att jag får kvällningar, det känns som jag ska spy när som helst. Men jag kan inte spy, för jag har inte ätit på hur länge som helst, det finns inte något att spy upp.

Jag vet att jag måste göra slut, det är det enda rätta.. Jag kan inte gå runt och säga att jag inte accepterar det så länge jag är ihop med honom. För då visar jag att jag visst accepterar det. Jag måste göra ett val.

- Antingen får jag acceptera tanken att han har andra bakom min rygg och vara ihop med honom eller så visar jag att det inte är okej och gör slut med honom.

- Antingen får jag honom eller så får jag honom inte.

- Antingen så lever jag med otrohet eller så gör jag det inte.

Det är enkelt om man ser på det utifrån. Men jag kan inte välja. Jag älskar honom.

Vad jag vill är att han ska säga (och visa) att han älskar mig, jag vill betyda lika mycket för honom som han betyder för mig.. Jag tror i och för sig inte det är möjligt att någon kan älska någon lika mycket som jag älskar denna man. Jag hatar att jag älskar honom. Så mycket uppoffringar jag har gjort. Jag trodde aldrig jag skulle behöva ljuga för min mamma, speciellt inte om en kille.

Han säger att han älskar mig och att jag betyder allt för honom, jag kommer inte i andra hand, han gör vadsomhelst för mig, men han visar ju att det inte är så. Om han gjorde vadsomhelst för mig, så hade han slutat träffa tjejer bakom min rygg. Det gör han ju inte.

Grejen är att jag vet att det finns folk som lever i polyamorösa (heter det så?) förhållanden och de är okej med det. Men detta är inte ett polyamoröst förhållande, jag får inte träffa någon annan så varför i helvete ska han få göra det?! Det ska vara lika villkor.

Han skulle passa bra in i en sån kultur där man har flera fruar, men det är inte i en sån kultur vi lever.

Fast det är inte han som är problemet, det är ju jag. Om han hade varit problemet hade jag bara lämnat honom och så hade problemet varit ur världen. Grejen är att det känns som det inte finns några bra killar, alla är otrogna, ljuger eller har något slags fel. Om jag lämnar denna man finns det då någon annan för mig? Kommer han vara ett svin som de andra? Jag vill inte hoppa från svin till svin. Om jag ändå inte kommer träffa någon bra kille spelar det väl ingen roll om jag är ihop med denna skitstöveln eller någon annan..?

Jag vet att det finns bra killar, jag har sett dem, men antingen är jag inte deras "stil" eller så är de inte min. Är det min dom att bara kunna få ihop det med dåliga män? Har jag varit en riktigt dålig människa i mitt förra liv? Är det karman som kommer och biter mig i arslet?

När jag är med honom är jag lycklig, jag har nog aldrig varit så lycklig. Fram till nu, så det är därför det känns så svårt. Jag kan fortsätta att leva i förnekelse. Säga till honom: -Jag vet vad du gör och JAG HATAR DET! Men jag kan inte vara utan dig. Om du ska fortsätta så får du fan dölja dina spår. Jag vill låtsas som att det inte händer. 

Eller så kan jag behålla min värdighet och walk away. Säga: -Jag kan inte leva så här, det känns inte rätt och jag förtjänar bättre. Jag förtjänar någon som bryr sig om att detta gör mig olycklig och anpassar sig efter det.

Det är ju tydligt att jag inte duger åt honom, jag är inte allt han behöver. Och som jag sa till honom igår, jag vill inte behöva gå omkring och vara rädd att han ska hitta någon bättre. Han säger att jag inte ska oroa mig, det kommer inte hända. Hur kan han säga så? Det är inte sant och vet både han och jag.

Man kan aldrig vara säker på att det håller för evigt och det känns ännu mer som det inte kommer att göra det när han går och testar nya tjejer hela tiden.

Helt plösligt träffar han någon som passar honom bättre än mig. Det är ju så det är.

Jag tror inte att han skyddar sig heller... Jag kanske borde börja använda kondom med honom.
Jag känner mig så där farligt självdestruktiv igen. Jag vill ta ut min smärta, jag vill att folk ska se att jag inte mår bra och att de ska ta hand om mig och trösta mig till det blir bra igen.

Jag vet att man är visst värd något när man är ensam. Det spelar ingen roll hur ful eller korkad eller vadsomhelst man är, man är alltid värd något. Det är det jag alltid har tyckt och jag vet att det är så. Man är inte bättre eller sämre bara för en kille eller ett yrke eller dylikt. Jag blir så förbannad på folk som inte inser det.

Kvinnor som skäms över att de blir misshandlade, tror att det är deras fel och inte vågar berätta för de tror att folk ska döma dem, tycka att de är mindre värda. Eller tjejer som fortsätter vara ihop med en kille fastän han är otrogen, bara för "-jag vill inte vara själv, vad skulle jag göra på fredagskvällarna" (som en av mina vänner en gång sa). Jag hatar sånt!

Men nu är jag lite så själv. Jag vet att det inte är sant, men jag känner mig värdelös utan honom. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom.

Jag känner inte riktigt att jag får något stöd hos mina vänner heller. Vad jag behöver om vi skulle göra slut är att de finns där för mig dygnet runt och ställer upp. När jag behöver det, på det sättet jag behöver det. På samma sätt som jag har ställt upp för dem när ja har åkt in till stan mitt i natten för att hämta kompisar som har blivit övergivna någonstans i stan och är så  fulla att de inte kan gå och jag har burit hem dem och låtit dem sova över hos mig, flera gånger. På samma sätt som jag har ställt upp för kompisar som har blivit dumpade jag har åkt dit så fort de ringer, haft nattbesök för de behöver prata, följt med till krogen för de kan inte vara hemma utan att bryta ihop.

Jag tycker inte man kan kräva gentjänster, men de gånger jag har behövt en vän finns de väldigt sällan där på det sättet jag behöver.

Jag behöver inte ha någon som säger att han är ett svin, jag kommer träffa någon annan och all den där skiten. Jag behöver någon som förstår mig, som bara finns där.

Jag vet vad jag BORDE göra, men jag vet inte vad jag ska göra...