Life of Bela
Fan alltså.
Jag vet inte hur jag ska göra.. Jag hade viljat få råd fårn Sandra, men passande nog är hon utomlands. :O JAg frågade Pixie istället. Hennes råd är bra. JAg borde följa det. Jag vill följa det, men jag vet inte om jag kan. Det har gått två dagar och jag måste typ sitta på mina händer för att inte göra något dumt.
Fan
Jag vet inte hur jag ska göra.. Jag hade viljat få råd fårn
Fan
Yes, no flipping
Så jag har ju bestämt mig för att sluta flippa. Det är svårt men jag försöker. Jag har redan märkt resultat (om man kan säga så). Igår var jag påväg att go crazy men jag höll det inom mig och det är jag glad att jag gjorde. För nu är det brabrabra. Om jag hade gett utlopp för min osäkerhet hade vi säkert bråkat och jag hade varit jätteledsen. Nu gjorde jag inte det och vi har det braaaaa :)
wie
En annan grej som är bra med att jag tog det lugnt är att nu vet jag hur blir då, istället för att jag drar ner oss när vi är på toppen så kan vi stanna där och få det ännu bättre. Jag hoppas jag kan fortsätta så här.
wie
En annan grej som är bra med att jag tog det lugnt är att nu vet jag hur blir då, istället för att jag drar ner oss när vi är på toppen så kan vi stanna där och få det ännu bättre. Jag hoppas jag kan fortsätta så här.
Hur ska jag klara mig? 2008-feb-07 @ 12:43
Det var ju DU som sa att vi skulle kämpa. Du sa att JAG inte fick ge upp!
Hur kan du göra så här mot oss? Hur kan du slösa bort min kärlek?!
Du sa att vi skulle ha våran kärlek, du sa ge inte upp, vi ska kämpa.. Om det kommer problem skulle vi lösa dem.. Det var DU som sa det!!! DU!
Hur kan du göra så här mot oss? Hur kan du slösa bort min kärlek?!
Du sa att vi skulle ha våran kärlek, du sa ge inte upp, vi ska kämpa.. Om det kommer problem skulle vi lösa dem.. Det var DU som sa det!!! DU!
Lycklig 2008-jan-21 @ 00:42
Kan man vara så här kär? Tydligen kan man det... JAg är så jävla lycklig och trivs så bra just nu :)
Laaaaah
Mister Bus 2008-jan-14 @ 14:21
Fan vad han busar med mig! JAg blev verkligen skiträdd.
Han ringde mig imorse och vi bestämde att vi skulle träffasd senare, när han har slutat. Han ringer igen efter kanske en halvtimme, jag tänker att han fick minsann sluta tidigt idag, men det var itne därför han ringde.
HAn säger att han har tänkt lite på oss och har skrivit ner vad han tänkte i ett mejl. Jag ska ringa honom närjag har läst meljet.
JAg loggar in och läser mejlet som är jätteelakt. JAg börjar skaka i händerna som jag alltid gört när jag blir upprörd eller nervös (i detta fallet båda). Det står att han itne tycker om mig, vill inte träffa mig mer, massa skit.
Sen längst ner står det att jag bara ska läsa varannan rad och då blev det värsta gulliga mejlet -det står att han vill bo med mig, att jag är hans livskärlek, jag är det bästa han vet och masssa sånt.
JAg ringde upp honom. Han tyckte det var jätteroligt. Först hade han tänkt skicka det m eddelandet och när jag ringde skulle han skicka läs-mellan-raderna-grejen. Jag sa att det var tur för honom att han skickade allt samtidigt för annars hade han haft en hysterisk flickvän på halsen.
Shiiiiiiiiiiit
Han ringde mig imorse och vi bestämde att vi skulle träffasd senare, när han har slutat. Han ringer igen efter kanske en halvtimme, jag tänker att han fick minsann sluta tidigt idag, men det var itne därför han ringde.
HAn säger att han har tänkt lite på oss och har skrivit ner vad han tänkte i ett mejl. Jag ska ringa honom närjag har läst meljet.
JAg loggar in och läser mejlet som är jätteelakt. JAg börjar skaka i händerna som jag alltid gört när jag blir upprörd eller nervös (i detta fallet båda). Det står att han itne tycker om mig, vill inte träffa mig mer, massa skit.
Sen längst ner står det att jag bara ska läsa varannan rad och då blev det värsta gulliga mejlet -det står att han vill bo med mig, att jag är hans livskärlek, jag är det bästa han vet och masssa sånt.
JAg ringde upp honom. Han tyckte det var jätteroligt. Först hade han tänkt skicka det m eddelandet och när jag ringde skulle han skicka läs-mellan-raderna-grejen. Jag sa att det var tur för honom att han skickade allt samtidigt för annars hade han haft en hysterisk flickvän på halsen.
Shiiiiiiiiiiit
Closer 2008-jan-14 @ 14:10
Jag var så rädd. Det kändes som jag hade flyttats tillbaka i tiden, två månader. Men det finns inget ont som inte har något gott med sig.. Jag och mamma har rett ut våra problem och kommit närmare varandra.
Fredag den 4/1 kom jag hem, gick raka vägen in poå mitt rum, la mig i sängen och grät och grät och gräääät. Mamma kom in och undrade vad det var som hade hänt. Vi pratade och efter kändes det bättre både med honom och med henne. Hon sa saker som gjorde mig glad;
"Min värsta farhåga just nu är att jag måste acceptera honom, för detta ser ut som det kommer hålla ett tag..",
"Jag drog mig undan för jag tyckte du drog dig undan. Jag har aldrig sagt att du inte kan prata om honom med mig, om jag känner så har jag ju sagt att 'detta vill kan jag inte prata om' eller hur?" och
"Du har sagt att du är lycklig så därför har jag börjat lugna ner mig, så länge du är lycklig så är jag nöjd"
Dagen efter pratade jag med S och han var inte längre arg, vi bestämde att jag skulle komma hem till honom på söndagen. Jag var glad och allt kändes bra igen... MEn när jag var där var det inte bra. Vi satt vid datorn -han spelade datorspel medan jag satt och försökte lösa en kub. Sen gick vi in i köket och skulle äta, vi åt sen satt vi där och pratade inte på två och en halvtimme. Efter den tiden sa han jag måste nog duscha nu. Så fick jag gå hem. Jag fick inte ens en hej då puss. JAg grät hela vägen hem.
Det är en sak att man inte måste prata hela tiden, det är klart man kan ha tystnad. Men detta var pinsam tystnad. JAg har aldrig varit med om det med honom.
Jag ringde honom på vägen hem och sa att det itne kändes bra att något har förändrats. Han sa att jag inbillade mig, sen smsade han mig en halvtimme efter vi la på och sa att han älskade mig och allt är bra.
Under veckan kändes det ändå inte bra. Vi träffades på måndagen och fredagen. På lördagen bröt jag ihop och skämde ut mig för honom. Vi skulle träffas, så när jag slutade jobbet ringde jag honom. Han svarade inte så jag smsade att han skulle ringa mig. Två timmar senare har jag fortfarande inte hört något från honom. Ringde igen -inget svar. SKickade ett jätteargt sms.
När jag ligger och väntar på att han ska höra av sig blir jag mer och mer orolig, jag inbillar mig massa saker som gör mig superförbannad och jag börjar förbereda mig för att vi ska göra slut.
Han ringde halv nio. Jag är förbannad.
Vad gör du?
Knullar
Med vem?
Varför bryr du dig?!
Typ så gick vårat samtal, han ba okej du kan ju höra av dig när ni har knullat färdigt då! Jag ba nej jag gör inget. Vi pratade lite och jag var riktigt elak. Han la på. Jag ringde upp och nästan sklrek att -Du ska inte lägga på när jag pratar med dig!! Vi pratade lite och han sa att han itne har hört av sig för han sov från två tills han ringde mig. Efter ett tag lugnade jag ner mig. Han sa att vi skulle träffas så han fick skälla på mig för att jag startar onödiga bråk. Vi träffades i stan. Hade ett djupt samtal och jag känner verkligen att han inte alls är samma perosn som han var innan ETH. Det känns så jävla skönt att han har förändrats. Han känns mognare. HAn sa att jag inte ska gå och reta upp mig på saker som jag hittar på i mitt huvud. Han älskar mig, ska integå bakom min rygg. Han litar på mig och jag måste lita på honom. Man kan inte hålla på att vara svartsjuk och bråka hela tiden för detr leder ingen vart. Han har gjort det innan och de förhållandena har inte hållt. Han vill att detta ska hålla.
Fan. DEt känns så bra nu.
På söndagen åkte vi till Freeport och hade värsta kul-chill-dagen, hihi. Han är allt jag önskar och mer.
Så nu är allt bättre än någonsin, för nu har jag det bra med mamma och med honom.
Stark kärlek
Fredag den 4/1 kom jag hem, gick raka vägen in poå mitt rum, la mig i sängen och grät och grät och gräääät. Mamma kom in och undrade vad det var som hade hänt. Vi pratade och efter kändes det bättre både med honom och med henne. Hon sa saker som gjorde mig glad;
"Min värsta farhåga just nu är att jag måste acceptera honom, för detta ser ut som det kommer hålla ett tag..",
"Jag drog mig undan för jag tyckte du drog dig undan. Jag har aldrig sagt att du inte kan prata om honom med mig, om jag känner så har jag ju sagt att 'detta vill kan jag inte prata om' eller hur?" och
"Du har sagt att du är lycklig så därför har jag börjat lugna ner mig, så länge du är lycklig så är jag nöjd"
Dagen efter pratade jag med S och han var inte längre arg, vi bestämde att jag skulle komma hem till honom på söndagen. Jag var glad och allt kändes bra igen... MEn när jag var där var det inte bra. Vi satt vid datorn -han spelade datorspel medan jag satt och försökte lösa en kub. Sen gick vi in i köket och skulle äta, vi åt sen satt vi där och pratade inte på två och en halvtimme. Efter den tiden sa han jag måste nog duscha nu. Så fick jag gå hem. Jag fick inte ens en hej då puss. JAg grät hela vägen hem.
Det är en sak att man inte måste prata hela tiden, det är klart man kan ha tystnad. Men detta var pinsam tystnad. JAg har aldrig varit med om det med honom.
Jag ringde honom på vägen hem och sa att det itne kändes bra att något har förändrats. Han sa att jag inbillade mig, sen smsade han mig en halvtimme efter vi la på och sa att han älskade mig och allt är bra.
Under veckan kändes det ändå inte bra. Vi träffades på måndagen och fredagen. På lördagen bröt jag ihop och skämde ut mig för honom. Vi skulle träffas, så när jag slutade jobbet ringde jag honom. Han svarade inte så jag smsade att han skulle ringa mig. Två timmar senare har jag fortfarande inte hört något från honom. Ringde igen -inget svar. SKickade ett jätteargt sms.
När jag ligger och väntar på att han ska höra av sig blir jag mer och mer orolig, jag inbillar mig massa saker som gör mig superförbannad och jag börjar förbereda mig för att vi ska göra slut.
Han ringde halv nio. Jag är förbannad.
Vad gör du?
Knullar
Med vem?
Varför bryr du dig?!
Typ så gick vårat samtal, han ba okej du kan ju höra av dig när ni har knullat färdigt då! Jag ba nej jag gör inget. Vi pratade lite och jag var riktigt elak. Han la på. Jag ringde upp och nästan sklrek att -Du ska inte lägga på när jag pratar med dig!! Vi pratade lite och han sa att han itne har hört av sig för han sov från två tills han ringde mig. Efter ett tag lugnade jag ner mig. Han sa att vi skulle träffas så han fick skälla på mig för att jag startar onödiga bråk. Vi träffades i stan. Hade ett djupt samtal och jag känner verkligen att han inte alls är samma perosn som han var innan ETH. Det känns så jävla skönt att han har förändrats. Han känns mognare. HAn sa att jag inte ska gå och reta upp mig på saker som jag hittar på i mitt huvud. Han älskar mig, ska integå bakom min rygg. Han litar på mig och jag måste lita på honom. Man kan inte hålla på att vara svartsjuk och bråka hela tiden för detr leder ingen vart. Han har gjort det innan och de förhållandena har inte hållt. Han vill att detta ska hålla.
Fan. DEt känns så bra nu.
På söndagen åkte vi till Freeport och hade värsta kul-chill-dagen, hihi. Han är allt jag önskar och mer.
Så nu är allt bättre än någonsin, för nu har jag det bra med mamma och med honom.
Stark kärlek
Förstör 2008-jan-08 @ 00:14
I fredags när jag jobbade, kollade jag på ANTM säs2.
Det var det avsnittet när Shandi hade varit otrogen mot sin pojkvän och ringde för att erkänna.. Hon var så ledsen och grät hysteriskt. Jag kände mig exakt som hon betedde sig, visst jag hade inte varit otrogen men det kändes verkligen som jag hade förstört allt och det var över..
Usch
Det var det avsnittet när Shandi hade varit otrogen mot sin pojkvän och ringde för att erkänna.. Hon var så ledsen och grät hysteriskt. Jag kände mig exakt som hon betedde sig, visst jag hade inte varit otrogen men det kändes verkligen som jag hade förstört allt och det var över..
Usch
Kärleken 2007-dec-30 @ 23:58
Jag såg precis på filmen min Stora kärlek... Ibland känns det som jag är med i den, typ att någon har hypnotiserat S så han inte kan se hur ful och fet jag är. Det är jobbigt inne i mig. Även fast min självkänsla har höjts enormt mycket det senaste året, är den fortfarande så himla låg.
Jag kan inte fatta hur en man som S kan tycka om mig. Han är så underbar. Så vacker. Snygg. Sexig. Verkligen jättesmart. Omtänksam. Snäll... Jag kan räkna upp alla hans underbara egenskaper, men det skulle ta minst en vecka. Han tar hand om mig, jag är inte van vid det alls.
Häromveckan hade vi varit ute och festat. Han frågade när min sista spårvagn gick hem och jag svarade halv fyra. Sedan när klockan närmade sig tre ville han att vi skulle gå till centralen för att jag inte skulle missa min spårvagn. När vi kom fram stod det på skylten att den gick till Lana, vilket jag visste. MEn då hade han tydligen menat den sista till MC.
Han sa: jag frågade när din sista spårvagn gick!
JAg svarade: ja och den går ju halv fyra.
-Nej den går itne till MC. Det var det jag menade! JAg vill inte att du ska gå fårn Lana.
-Jaha men det visste inte jag.. Den sista till MC går tolv. JAg räknar att den sista spårvagnen är den som går halv fyra.
Han var så arg, surade i säkert en kvart. Sedan när han hade lugnat ner sig sa han: Jag älskar dig så mycket! JAg vill itne att du ska gå därifrån, någonting kan ju hända. Vad skulle jag gör a om du blev våldtagen..? Du måste tänka mer på din säkerhet, du kan inte gå omkring och inte bry dig!
JAg har aldrig varit med om något sådant innan. Aldrig har jag känt att någon bryr sig så mycket.
Förra veckan satt vi och pratade. Jag pratade om min outfit som jag hade på mig när jag var ute gången innan, att jag inte hade någon BH på mig och att jag ser ut som en pojke för jag inte har några bröst utan den. Jag sa det mest på skoj men samtidigt menade jag det. Han blev jättearg. Du ska inte snacka skit om min flickvän! Dian bröst är underbara. JAg vill inte ha något konstgjort, inget silikon, ingen piercing. De är jättefina och fasta. Och mina! JAg blir förbannad när du säger så.
Sedan ett par veckor tillbaka vet jag inte riktigt vad som har hänt med mig. JAg kan inte sluta äta. JAg kan ta två portioner och sedan är jag hungrig och äter redan två timmar senare. Detta får mig att undra vad mitt fel är. Varför äter jag så himla mycket? Jag har itne gått upp, men känner mig ändå så himla fet när jag bara äter och äter. Detta tär på mitt inre. Så igår typ flippade jag ut totalt. Hahaha, fan vad jag skäms. Vi satt och pratade. JAg hade på mig en skittajt tröja och över den hade jag min gråa kofta. Han sa att jag skulle ta av mig koftan så jag inte blev för varm. JAg ville inte. Han bara varför?
-JAg bara för jag vill inte sitta i denna tröjan utan något "skydd".
-Vad menar du?
-JAg vill inte att min mage ska synas. Min tröja är så tajt.
-Och? Vad är det med det?
-Den är så fet...
Han blev arg. Typ börjar mumla att om jag tyckte jag var tjock är det bara att röra på sig och äta rätt. Vänder sig från mig. Jag försöker vara lugn. När jag har sagt högt hur jag känner mig är det svårt att inte gråta. När han dessutom blir sur blir det ännu jobbigare för mig.
När han vänder sig mot mig igen sitter jag och kollar ut genom fönstret och försöker otroligt myckert att inte börja gråta. Han börjar sancka om att jag itne alls är fet och han hade vlijat att jag skulle vara tjockare. Att om jag hade varit smalare hade han inte gillat min utsida. Han hade älskat mig för min insida men inte tänt på min utsida. Att idealet inte är normalt, han börjar snacka om Posh och massa kändisar som är undernärda. (JAg vet att de inte är normala, det är inte så jag vill se ut. JAg vill bara vara tio kg smalare.) Han älskar mig och jag borde gå upp i vikt och massa sånt blablabla. Han kramar mig. HAn säger att jag inte ska bry mig om det som folk har sagt till mig. Jag ska inte bry mig om sånt som andra tycker. Jag ska bry mig om vad jag själv tycker och vad han tycker. Ingen annan.
Han försöker verkligen muntra upp mig. Så gullig. Men jag tror inte alls på honom när han säger att jag borde gå upp. Han säger det för att jag inte ska vara ledsen. Men han försöker verkligen och jag älsakr honom så mycket för det.
Något jag har funderat på är hur kan två människor bli kära i varandra samtidigt. Liksom det finns hur mycket människor som helst på jorden och vad är oddsen att två personer hittar varandra och blir kära i varandra? SAmtidigt, dessutom. MEn han är min nu. Och jag är hans.
Han kan bli sur för småsaker. Han kan ge mig fucking sugmärken på kinden, som sitter i en vecka. Han kan misssköta sig i skolan. Han kan äta vitlök utan att förvana mig. Han kan vara värsta conspiracy-theory-personen. Det gör ingenting... JAg älskar honom!
Jag kan inte fatta hur en man som S kan tycka om mig. Han är så underbar. Så vacker. Snygg. Sexig. Verkligen jättesmart. Omtänksam. Snäll... Jag kan räkna upp alla hans underbara egenskaper, men det skulle ta minst en vecka. Han tar hand om mig, jag är inte van vid det alls.
Häromveckan hade vi varit ute och festat. Han frågade när min sista spårvagn gick hem och jag svarade halv fyra. Sedan när klockan närmade sig tre ville han att vi skulle gå till centralen för att jag inte skulle missa min spårvagn. När vi kom fram stod det på skylten att den gick till Lana, vilket jag visste. MEn då hade han tydligen menat den sista till MC.
Han sa: jag frågade när din sista spårvagn gick!
JAg svarade: ja och den går ju halv fyra.
-Nej den går itne till MC. Det var det jag menade! JAg vill inte att du ska gå fårn Lana.
-Jaha men det visste inte jag.. Den sista till MC går tolv. JAg räknar att den sista spårvagnen är den som går halv fyra.
Han var så arg, surade i säkert en kvart. Sedan när han hade lugnat ner sig sa han: Jag älskar dig så mycket! JAg vill itne att du ska gå därifrån, någonting kan ju hända. Vad skulle jag gör a om du blev våldtagen..? Du måste tänka mer på din säkerhet, du kan inte gå omkring och inte bry dig!
JAg har aldrig varit med om något sådant innan. Aldrig har jag känt att någon bryr sig så mycket.
Förra veckan satt vi och pratade. Jag pratade om min outfit som jag hade på mig när jag var ute gången innan, att jag inte hade någon BH på mig och att jag ser ut som en pojke för jag inte har några bröst utan den. Jag sa det mest på skoj men samtidigt menade jag det. Han blev jättearg. Du ska inte snacka skit om min flickvän! Dian bröst är underbara. JAg vill inte ha något konstgjort, inget silikon, ingen piercing. De är jättefina och fasta. Och mina! JAg blir förbannad när du säger så.
Sedan ett par veckor tillbaka vet jag inte riktigt vad som har hänt med mig. JAg kan inte sluta äta. JAg kan ta två portioner och sedan är jag hungrig och äter redan två timmar senare. Detta får mig att undra vad mitt fel är. Varför äter jag så himla mycket? Jag har itne gått upp, men känner mig ändå så himla fet när jag bara äter och äter. Detta tär på mitt inre. Så igår typ flippade jag ut totalt. Hahaha, fan vad jag skäms. Vi satt och pratade. JAg hade på mig en skittajt tröja och över den hade jag min gråa kofta. Han sa att jag skulle ta av mig koftan så jag inte blev för varm. JAg ville inte. Han bara varför?
-JAg bara för jag vill inte sitta i denna tröjan utan något "skydd".
-Vad menar du?
-JAg vill inte att min mage ska synas. Min tröja är så tajt.
-Och? Vad är det med det?
-Den är så fet...
Han blev arg. Typ börjar mumla att om jag tyckte jag var tjock är det bara att röra på sig och äta rätt. Vänder sig från mig. Jag försöker vara lugn. När jag har sagt högt hur jag känner mig är det svårt att inte gråta. När han dessutom blir sur blir det ännu jobbigare för mig.
När han vänder sig mot mig igen sitter jag och kollar ut genom fönstret och försöker otroligt myckert att inte börja gråta. Han börjar sancka om att jag itne alls är fet och han hade vlijat att jag skulle vara tjockare. Att om jag hade varit smalare hade han inte gillat min utsida. Han hade älskat mig för min insida men inte tänt på min utsida. Att idealet inte är normalt, han börjar snacka om Posh och massa kändisar som är undernärda. (JAg vet att de inte är normala, det är inte så jag vill se ut. JAg vill bara vara tio kg smalare.) Han älskar mig och jag borde gå upp i vikt och massa sånt blablabla. Han kramar mig. HAn säger att jag inte ska bry mig om det som folk har sagt till mig. Jag ska inte bry mig om sånt som andra tycker. Jag ska bry mig om vad jag själv tycker och vad han tycker. Ingen annan.
Han försöker verkligen muntra upp mig. Så gullig. Men jag tror inte alls på honom när han säger att jag borde gå upp. Han säger det för att jag inte ska vara ledsen. Men han försöker verkligen och jag älsakr honom så mycket för det.
Något jag har funderat på är hur kan två människor bli kära i varandra samtidigt. Liksom det finns hur mycket människor som helst på jorden och vad är oddsen att två personer hittar varandra och blir kära i varandra? SAmtidigt, dessutom. MEn han är min nu. Och jag är hans.
Han kan bli sur för småsaker. Han kan ge mig fucking sugmärken på kinden, som sitter i en vecka. Han kan misssköta sig i skolan. Han kan äta vitlök utan att förvana mig. Han kan vara värsta conspiracy-theory-personen. Det gör ingenting... JAg älskar honom!
Igår 2007-dec-13 @ 07:46
Jag förstår inte hur han inte kan tro att jag älksar honom! Hur kan han inte se det...
B + S 2007-dec-09 @ 20:40
I fredags var jag med mitt livs kärlek. Vi fixade lite med hans bil som har krånglat sen han och hans pappa satte på vinterdäck. Hans pappa var med. När vi hade "lagat" (De är så korkade, hahaha.. Det enda som behövdes göras var att skruva åt bultarna, det märkte jag direkt, men de hade tänkt skrota den för de förstod inte vad som var fel) bilen åkte vi på en testrunda. Sedan lämnade vi pappan hemma och åkte till stan. Vi satte oss på Condeco vid Linné.
Vi var där i kanske tre timmar. Pratade om lite allt möjligt. Om 1 januari (LÄNGTAR :D ), mina tidigare "förhållanden" (typ DJ) och sexpartners, våran barndom -hur olika, fast ändå lika vi är uppfostrade, om när vi blev ihop...
Påtal om ingenting sa han helt plötsligt;
-Hur länge har vi varit ihop?
-Du, det är någonting jag också har funderat över... För vi har träffats i snart ett år, men jag räknar det inte som att vi har varit ihop hela den tiden.
Han höll med. Vi diskuterade det en stund och kom fram till att vi räknar från 1a September. Så lite mer än tre månader... Något som är lite komiskt är att mycket händer oss just den 1e:
- 1 mars träffades vi för första gången, på järntorget, sedan Abs fest
- 1Maj vår första övernattning tillsammans
- 1 Juni säger vi hej då för jag ska till Bulgarien. Det är också från den dagen jag räknar att det tog slut.
- 1 Juli börjar vi träffas igen
- 1 September kan vi frö första gången kalla oss ett par utan att någon annan kan invända eller lägga sig i
- 1 Januari ska vi bo på hotell två nätter, bara umgås och vara vi
Nu är det tredje gången gillt tänker jag faktiskt. Och det känns så. jävla. bra. Fan. Jag har varit lycklig i korta perioder och känt mig glag och så.. Men det här är annorlunda. Jag har varit uppe i det blå i ungefär en månad och det blir bara bättre och bättre, fast jag inte tror det kan bli bättre. Han gör mig så lycklig. Vi ahr såna underbara låååånga samtal, både IRL och på telefon. Vi har bestämt att vi ska vara allt för varandra, inte bara pojkvän - flickvän, utan kompisar, älskare, familj, allt.
JAg känner att han är någon jag kan lita och rely on.
När han körde hem mig kändes det så bra. Han sa att han tyckte att det kändes som vi hade kommit varandra ännu närmare nu. Han vet sånt om mig ingen vet, jag vet saker om honom ingen vet.
Mmmmmmmmmmmmmmm Stark kärlek :D
2007-dec-06 @ 23:32
I need you like a heart needs to beat
Tvivel 2007-dec-06 @ 22:15
Allt har varit så jävla bra. Jag mår bättre och bättre, lär mig mer och mer att lita på mig själv och på honom.
På att det faktiskt inte måste gå dåligt för mig hela tiden.. Att jag kan få bra karma också...
Men så här lätt väcker man tvivel hos mig, det är sjukt hur en mening kan väcka så stor eftertanke hos mig.
"-Vet du vad MN brukade säga? Att ingen kan någonsin älska mig lika mycket som hon gör."
Allt var jättebra, vi pratade i telefon. När vi skulle säga hejdå säger han:
-Jag älskar dig, min.
-aaw ja älskar dig med.
-Jag älskar dig mer..
-Nej det gör du inte, tro mig.
Då sa han det. Mitt svar var: -Jaså, men det är inte sant för jag gör det.
-Gör du?
-Ja mycket mer!
Fan det känns som en tävling och jag vill inte tävla. Jag är trött på att tävla, jag har gjjort det tillräckligt länge.
Han har hur många gånger som helst sagt att hon inte betyder något för han längre, att han inte vill ha henne han älskar mig... Och jag har trott på honom, men när han säger sånt undrar jag;
går han och tänker på allt gulligt hon har sagt till honom?
Är jag inte tillräckligt gullig mot hoonm?
Önskar han att jag var mer som henne? Att jag var hon?
Saknar han henne?
Funderar han på att two-time:a oss igen?
EN MENING
ÖVerreagerar jag? JAg vill att det ska vara en överreaktion... Jag tycker det han sa var fel och det ska jag säga till honom. Man säger inte så! Men är det verkligen normalt att börja undra allt detta?
Jag älskar honom verkligen och för första gången har jag trott att någon älskar mig tillbaka. Och inte bara han, nu känner jag det från alla de andra jag umgås med också.
Innan har jag tänkt att visst, de kanske tycker om mig men det är bara för tillfället och de kan inte älska mig.
(Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det. Fan jag hatar att vara/ha varit så osäker!)
Han har höjt min självkänsla genom taket. Då menar jag inte på det ytliga planet att jag faktiskt kan se att folk tycker jag är söt eller såna grejer, utan på insidan.
Jag vågar acceptera att jag kan betyda något för de som jag älskar...
På att det faktiskt inte måste gå dåligt för mig hela tiden.. Att jag kan få bra karma också...
Men så här lätt väcker man tvivel hos mig, det är sjukt hur en mening kan väcka så stor eftertanke hos mig.
"-Vet du vad MN brukade säga? Att ingen kan någonsin älska mig lika mycket som hon gör."
Allt var jättebra, vi pratade i telefon. När vi skulle säga hejdå säger han:
-Jag älskar dig, min.
-aaw ja älskar dig med.
-Jag älskar dig mer..
-Nej det gör du inte, tro mig.
Då sa han det. Mitt svar var: -Jaså, men det är inte sant för jag gör det.
-Gör du?
-Ja mycket mer!
Fan det känns som en tävling och jag vill inte tävla. Jag är trött på att tävla, jag har gjjort det tillräckligt länge.
Han har hur många gånger som helst sagt att hon inte betyder något för han längre, att han inte vill ha henne han älskar mig... Och jag har trott på honom, men när han säger sånt undrar jag;
går han och tänker på allt gulligt hon har sagt till honom?
Är jag inte tillräckligt gullig mot hoonm?
Önskar han att jag var mer som henne? Att jag var hon?
Saknar han henne?
Funderar han på att two-time:a oss igen?
EN MENING
ÖVerreagerar jag? JAg vill att det ska vara en överreaktion... Jag tycker det han sa var fel och det ska jag säga till honom. Man säger inte så! Men är det verkligen normalt att börja undra allt detta?
Jag älskar honom verkligen och för första gången har jag trott att någon älskar mig tillbaka. Och inte bara han, nu känner jag det från alla de andra jag umgås med också.
Innan har jag tänkt att visst, de kanske tycker om mig men det är bara för tillfället och de kan inte älska mig.
(Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det. Fan jag hatar att vara/ha varit så osäker!)
Han har höjt min självkänsla genom taket. Då menar jag inte på det ytliga planet att jag faktiskt kan se att folk tycker jag är söt eller såna grejer, utan på insidan.
Jag vågar acceptera att jag kan betyda något för de som jag älskar...
lovely 2007-dec-01 @ 10:31
JAg är så kär! SÅ SÅ SÅ KÄR
Han är så speciell, så det finns liksom inte.
Han lär mig så mycket och jag utvecklas hela tiden med honom. Han hjälper mig att komma över sånt som jag tycker är jättejobbigt i vanliga fall.
Jag har aldirg tyckt det är jobbigt att vara naken framför honom, jag vill visa mig för honom. Men annars klarar jag inte ens att min egen mamma ser min kropp och det är ju hon som har gjort den! Jag tror itne hon skulle dömma mig och tänka massa taskigt, men jag kan ändå inte.
Att jag itne tycker om att få komplimanger är nog vida känt, men dessutom tycker jag itne om att säga snälla saker till andra. Det är nästan lika jobbigt. Men han hjälper mig med det också...
Jag tror inte han själv inser hur mycket han gör för mig och hur mycket våran relation ger mig.
Igår när vi satt och fikade ville han att vi skulle turas om att säga snälla saker till varandra. Han sa ett ord, sen skulle jag säga ett ord, sen skulle han säga ett, osv. Det var jättejobbigt att både ta emot och säga, men jag gjorde det. JAg tänker att nästa gång kanske det itne känns lika jobbigt, jag känner att jag går i rätt riktning.
Han är så snäll, omtänksam och generös. Han ser mina behov. Fan vad han är underbar!!
Han är så speciell, så det finns liksom inte.
Han lär mig så mycket och jag utvecklas hela tiden med honom. Han hjälper mig att komma över sånt som jag tycker är jättejobbigt i vanliga fall.
Jag har aldirg tyckt det är jobbigt att vara naken framför honom, jag vill visa mig för honom. Men annars klarar jag inte ens att min egen mamma ser min kropp och det är ju hon som har gjort den! Jag tror itne hon skulle dömma mig och tänka massa taskigt, men jag kan ändå inte.
Att jag itne tycker om att få komplimanger är nog vida känt, men dessutom tycker jag itne om att säga snälla saker till andra. Det är nästan lika jobbigt. Men han hjälper mig med det också...
Jag tror inte han själv inser hur mycket han gör för mig och hur mycket våran relation ger mig.
Igår när vi satt och fikade ville han att vi skulle turas om att säga snälla saker till varandra. Han sa ett ord, sen skulle jag säga ett ord, sen skulle han säga ett, osv. Det var jättejobbigt att både ta emot och säga, men jag gjorde det. JAg tänker att nästa gång kanske det itne känns lika jobbigt, jag känner att jag går i rätt riktning.
Han är så snäll, omtänksam och generös. Han ser mina behov. Fan vad han är underbar!!
<3 Precis som jag känner 2007-dec-01 @ 10:17
Closed off from love
I didn't need the pain
Once or twice was enough
And it was all in vain
Time starts to pass
Before you know it you're frozen
But something happened
For the very first time with you
My heart melts into the ground
Found something true
And everyone's looking round
Thinking I'm going crazy
But I don't care what they say
I'm in love with you
They try to pull me away
But they don't know the truth
My heart's crippled by the vein
That I keep on closing
You cut me open and I
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
I keep bleeding
I keep, keep bleeding love
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
You cut me open
Trying hard not to hear
But they talk so loud
Their piercing sounds fill my ears
Try to fill me with doubt
Yet I know that the goal
Is to keep me from falling
But nothing's greater
Than the rush that comes with your embrace
And in this world of loneliness
I see your face
Yet everyone around me
Thinks that I'm going crazy, maybe, maybe
But I don't care what they say
I'm in love with you
They try to pull me away
But they don't know the truth
My heart's crippled by the vein
That I keep on closing
You cut me open and I
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
I keep bleeding
I keep, keep bleeding love
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
You cut me open
And it's draining all of me
Oh they find it hard to believe
I'll be wearing these scars
For everyone to see
I don't care what they say
I'm in love with you
They try to pull me away
But they don't know the truth
My heart's crippled by the vein
That I keep on closing
You cut me open and I
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
I didn't need the pain
Once or twice was enough
And it was all in vain
Time starts to pass
Before you know it you're frozen
But something happened
For the very first time with you
My heart melts into the ground
Found something true
And everyone's looking round
Thinking I'm going crazy
But I don't care what they say
I'm in love with you
They try to pull me away
But they don't know the truth
My heart's crippled by the vein
That I keep on closing
You cut me open and I
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
I keep bleeding
I keep, keep bleeding love
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
You cut me open
Trying hard not to hear
But they talk so loud
Their piercing sounds fill my ears
Try to fill me with doubt
Yet I know that the goal
Is to keep me from falling
But nothing's greater
Than the rush that comes with your embrace
And in this world of loneliness
I see your face
Yet everyone around me
Thinks that I'm going crazy, maybe, maybe
But I don't care what they say
I'm in love with you
They try to pull me away
But they don't know the truth
My heart's crippled by the vein
That I keep on closing
You cut me open and I
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
I keep bleeding
I keep, keep bleeding love
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
You cut me open
And it's draining all of me
Oh they find it hard to believe
I'll be wearing these scars
For everyone to see
I don't care what they say
I'm in love with you
They try to pull me away
But they don't know the truth
My heart's crippled by the vein
That I keep on closing
You cut me open and I
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
Obeslutsam 2007-nov-20 @ 19:00
Jag känner mig så osäker. Allt i mitt huvud snurrar, runt, runt.
Jag älskar honom, men det räcker inte alltid. Det är svårt också att veta hur jag känner nu, innan jag har träffat honom.
Vi skulle egentligen träffats idag, just nu. Men vid tre-tiden smsade han och sa att han var tvungen att göra sin läxa men att vi ska träffas imorgon istället.
Jag tvivlar på att han ska göra sin läxa. Men jag måstte intala mig att lita på honom. Det är inte nyttigt för varken mig eller vårt förhållande att jag går omkring med negativa tankar.
Grejen är att jag behövde verkligen träffa honom idag!!
Jag vill veta hur jag egentligen känner för honom (är jag rädd för honom om jag träffar honom?
Älskar jag honom lika mycket fortfarande?),
Jag behöver hans stöd och tröst, vet inte varför men jag kan inte sluta gråta (över att hon tog jackan, över att det inte blev som jag ville med jobbet idag, över pappa och farfar, osv)
Jag klarar inte att vara ifrån honom. Jag behöver honom. Tror jag...
Jag svarade inte på hans sms iallafall. Vad det gäller imorgon så ska HAN höra av sig när vi ska träffas. Annars kan vi lika gära skita i det.
Jag älskar honom, men det räcker inte alltid. Det är svårt också att veta hur jag känner nu, innan jag har träffat honom.
Vi skulle egentligen träffats idag, just nu. Men vid tre-tiden smsade han och sa att han var tvungen att göra sin läxa men att vi ska träffas imorgon istället.
Jag tvivlar på att han ska göra sin läxa. Men jag måstte intala mig att lita på honom. Det är inte nyttigt för varken mig eller vårt förhållande att jag går omkring med negativa tankar.
Grejen är att jag behövde verkligen träffa honom idag!!
Jag vill veta hur jag egentligen känner för honom (är jag rädd för honom om jag träffar honom?
Älskar jag honom lika mycket fortfarande?),
Jag behöver hans stöd och tröst, vet inte varför men jag kan inte sluta gråta (över att hon tog jackan, över att det inte blev som jag ville med jobbet idag, över pappa och farfar, osv)
Jag klarar inte att vara ifrån honom. Jag behöver honom. Tror jag...
Jag svarade inte på hans sms iallafall. Vad det gäller imorgon så ska HAN höra av sig när vi ska träffas. Annars kan vi lika gära skita i det.
Fyllesms 2007-nov-09 @ 12:55
Jag är nervös... Jag borde inte ha skickat smset.
Han kommer nog inte höra av sig, jag måste höra av mig först. Jag vet inte vad jag ska skriva till honom. Vill träffas idag men det kommer nog inte bli så.
Ikväll är det middag hos Sä. Har inte bestämt om jag ska gå än... Vill träffa tjejorna. Saknar dem..
Älskar min tjo
smek å snusk
Han kommer nog inte höra av sig, jag måste höra av mig först. Jag vet inte vad jag ska skriva till honom. Vill träffas idag men det kommer nog inte bli så.
Ikväll är det middag hos Sä. Har inte bestämt om jag ska gå än... Vill träffa tjejorna. Saknar dem..
Älskar min tjo
smek å snusk
Familjebråk 2007-nov-02 @ 00:01
Var hemma hos honom en stund idag...
Gick och hälsade på mamman och systern det första jag gjorde så mamman inte skule kunna skälla på mig idag igen.
Vi satt i datorrummet, han gick för att hämta sin uppsats som han har gjort och så skulle jag skriva rent den på datorn. När han går förbi vardagsrummet på vägen till köket säger hans mamma något, han svarar jätteargt tillbaka. Han går in i köket, på vägen tillbaka säger hon något igen och de börjar bråka. När de har bråkat i kanske tio minuter kommer hans syster in till mig. Hon pratar och låtsas som ingenting, vi pratar om att hon ska kolla på Ne-YO på onsdag med sina vänner och jag säger att det ska jag också. Sen går hon och de bråkar fortfarande. Jag är orolig. Det känns som de bråkar om mig. Men jag vet inte jag kanske inbillade mig, jag förstår ju nästan inget av det som de säger (skriker btw). Jag hör salam (hälsa, kanske att jag är oartig och inte hälsar ordentligt) flera gånger.
Efter de har bråkat i kanske en halvtimme sammanlagt, säger han bakka (enough, det räcker) och kommer in till mig. Vi skriver rent uppsatsen på datorn. Sen bestämdes det att vi skulle in till stan, lämna en lånad cd-skiva till biblioteket och kolla upp vad det kostar att gymma.
Vi tar på oss ytterkläderna. Då säger hans mamma något, han höjer rösten tillbaka... och så är de igång igen. Salam (hälsa), balige (snuskgubbe, pervo), anchi rasist (hörde inte säkert men tyckte det lät som han sa så, "du är rasist") och massa annat. Han försökte stoppa några gånger, sa nu räcker det och började dra sig mot dörren men hon fortsätter bråka med honom.
Shit. Det var helt sjukt. Jag tycker verkligen inte om den kvinnan. Och hon tycker int om mig. Om det inte vore för S skulle jag fan inte bry mig, hon kan tycka vad hon vill om mig, jag tycker vad jag vill om henne. Jag är bara rädd att han ska bli negativt påverkad av henne.
Nu kankse jag missuppfattade hela bråket, de kan ha bråkat om vad som helst faktiskt. Men det kändes verkligen som det handlade om mig.
Innan jag åkte hem hämtade vi hans UNDERBARA pappa från jobbet. Alltså den mannen.., så schysst, så uuuunderbar, underbarunderbar. Han satt bakom mig i bilen och vi pratade, han ruffsade om mitt ¨hår :) Så gulligt.haha.
När vi sa hej då så skulle han sätta sig i framsätet så vi möttes på utsidan av bilen. Han sträcker fram handen, jag gör detsamma. Vi skakar hand ,sen drar han mig till sig och ger mig en kram. Så sött. Jag gillar honom verkligen.
Fast hans son ännu mer. Honom älskar jag
Gick och hälsade på mamman och systern det första jag gjorde så mamman inte skule kunna skälla på mig idag igen.
Vi satt i datorrummet, han gick för att hämta sin uppsats som han har gjort och så skulle jag skriva rent den på datorn. När han går förbi vardagsrummet på vägen till köket säger hans mamma något, han svarar jätteargt tillbaka. Han går in i köket, på vägen tillbaka säger hon något igen och de börjar bråka. När de har bråkat i kanske tio minuter kommer hans syster in till mig. Hon pratar och låtsas som ingenting, vi pratar om att hon ska kolla på Ne-YO på onsdag med sina vänner och jag säger att det ska jag också. Sen går hon och de bråkar fortfarande. Jag är orolig. Det känns som de bråkar om mig. Men jag vet inte jag kanske inbillade mig, jag förstår ju nästan inget av det som de säger (skriker btw). Jag hör salam (hälsa, kanske att jag är oartig och inte hälsar ordentligt) flera gånger.
Efter de har bråkat i kanske en halvtimme sammanlagt, säger han bakka (enough, det räcker) och kommer in till mig. Vi skriver rent uppsatsen på datorn. Sen bestämdes det att vi skulle in till stan, lämna en lånad cd-skiva till biblioteket och kolla upp vad det kostar att gymma.
Vi tar på oss ytterkläderna. Då säger hans mamma något, han höjer rösten tillbaka... och så är de igång igen. Salam (hälsa), balige (snuskgubbe, pervo), anchi rasist (hörde inte säkert men tyckte det lät som han sa så, "du är rasist") och massa annat. Han försökte stoppa några gånger, sa nu räcker det och började dra sig mot dörren men hon fortsätter bråka med honom.
Shit. Det var helt sjukt. Jag tycker verkligen inte om den kvinnan. Och hon tycker int om mig. Om det inte vore för S skulle jag fan inte bry mig, hon kan tycka vad hon vill om mig, jag tycker vad jag vill om henne. Jag är bara rädd att han ska bli negativt påverkad av henne.
Nu kankse jag missuppfattade hela bråket, de kan ha bråkat om vad som helst faktiskt. Men det kändes verkligen som det handlade om mig.
Innan jag åkte hem hämtade vi hans UNDERBARA pappa från jobbet. Alltså den mannen.., så schysst, så uuuunderbar, underbarunderbar. Han satt bakom mig i bilen och vi pratade, han ruffsade om mitt ¨hår :) Så gulligt.haha.
När vi sa hej då så skulle han sätta sig i framsätet så vi möttes på utsidan av bilen. Han sträcker fram handen, jag gör detsamma. Vi skakar hand ,sen drar han mig till sig och ger mig en kram. Så sött. Jag gillar honom verkligen.
Fast hans son ännu mer. Honom älskar jag
2007-okt-30 @ 17:35
Varför heter MN "en del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig baby" på msn??????
Fan nu känns det inte bra
Verkligen inte bra
Fan nu känns det inte bra
Verkligen inte bra
feltänk 2007-okt-30 @ 17:33
Kom att tänka på att jag har lurat mig själv lite...
Jag har sagt att det bara är jag som hör av mig. Men jag tror inte det är sant... Förra veckan:
Måndag: Han ringde mig vid fyratiden. Då hade jag itne hört av mig på hela dagen.
Tisdag: Han smsar vid tolv. Vi smsar lite det är tyst några timmar. Vid fyra smsar jag.
Onsdag: Han smsar vid fem.
Torsdag: Jag ringer och smsar, men får inget svar. Efter cirka två timmar ringer han
Fredag: Jag smsar vid tre, han säger att han försökte ringa vid ett men inte kom fram. Vi träffas på kvällen
Lördag: Jag ringer och han kommer och hjälper mig med en sak. Sen pratar vi i telefon och han säger han slka ringa upp efter han har ätit. Det gjorde han aldrig.
Tisdagkväll: inte hörts av sen lördagen
fortfarande inget 2007-okt-30 @ 16:34
Imorse när jag vaknade fick jag för mig att han säkert väntar på att ja ska ringa. "Det är därför han inte har hört av sig." Fick lite hopp... "Det kanske inte är över i alla fall."
Innan lunch höll jag på att smsa med Ei och då blev jag förbannad på honom, verkligen skitförbannad. Det har ja i och för sig varit innan med, men nu blev det verkligen "jag förtjänar inte detta" och "vad är hans problem!?"
Efter lunch var jag ledsen. Då får jag som vanligt för mig att han å MN har ihop det igen. Känner mig jättedeppig. Har inte längre något hopp om att han kommer höra av sig. Inte idag, inte imorgon eller någon annan dag.
Är det jag som överreagerar? Han kanske tror att allt är som vanligt, kanske inte ens har tänkt att det är nåt fel med att det har gått tre dagar sen vi hörde något från varandra. Jag vet inte.
När jag skulle gå hem försökte mamma muntra upp mig och föreslog att vi skulle ta en promenad när hon slutade. Jag rådissade förslaget ("-Vaddå gå? Jag vill inte gå. Om jag ska någonstans, tar jag spårvagnen"). Tanken var god, det känns bra att hon visar sitt stöd fast hon hatar honom.
När jag gick hem lyssnade jag på radio, i backen upp mot lägenheterna efter busshållplatsen bröt jag totalt ihop och började storgråta. Jag har inte gråtit förrän då. Jag kan inte fatta att det höll så pass länge, innan det brast faktiskt. Grät resten av vägen hem. Grät när jag kom hem... Gråter fortfarande.
SUCK