Belalela

Hur kan jag vara så dum?

Hur kan jag ha så lite självrespekt?

Hur kan jag låta någon behandla mig så här?

Hur kan jag behandla mig själv så här?!

När förändrades allt? När blev jag denna personen?

Jag har alltid haft den starka-, självständiga-, inte-ändra-eller-böja-sig-för-någon- rollen inom mina vänskapskretsar. Helt plötsligt klarar jag ingenting. Jag är så trött på allas tjat;

"Du har förändrats, inte till det bättre"

"Jag saknar den gamla Bella"

"Du måste sluta leva i förnekelse och stå upp frö dig själv" osv.

Jag vet redan allt detta, men jag vill leva i förnekelse! Annars hade jag inte gjort det fattar ni väl!

Jag funderar på om jag på något undermedvetet plan valde att bli kär i honom. Min allmänna uppfattning om förhållanden är att de aldrig håller, så därför valde jag någon som jag säkert vet att jag inte har någon framtid med. Fast jag innerst inne verkligen vill att det ska hålla. Jag vill verkligen det.

Nu har det kommit fram, fast jag visste det nog innerst inne, han kan inte hålla sin jävla kuk innanför byxorna. Men det var ju så jag träffade honom, jag sa från början att även om de gör slut ska jag inte bli ihop med honom. Jag skulle aldrig kunna lita på honom. Men när de gjorde slut, vad händer? Jo, vi blir det i alla fall och vad händer mer? Jo, jag litar på honom.

Nu får jag skylla mig själv och gå omkring med en hemsk klump i magen som gör att jag får kvällningar, det känns som jag ska spy när som helst. Men jag kan inte spy, för jag har inte ätit på hur länge som helst, det finns inte något att spy upp.

Jag vet att jag måste göra slut, det är det enda rätta.. Jag kan inte gå runt och säga att jag inte accepterar det så länge jag är ihop med honom. För då visar jag att jag visst accepterar det. Jag måste göra ett val.

- Antingen får jag acceptera tanken att han har andra bakom min rygg och vara ihop med honom eller så visar jag att det inte är okej och gör slut med honom.

- Antingen får jag honom eller så får jag honom inte.

- Antingen så lever jag med otrohet eller så gör jag det inte.

Det är enkelt om man ser på det utifrån. Men jag kan inte välja. Jag älskar honom.

Vad jag vill är att han ska säga (och visa) att han älskar mig, jag vill betyda lika mycket för honom som han betyder för mig.. Jag tror i och för sig inte det är möjligt att någon kan älska någon lika mycket som jag älskar denna man. Jag hatar att jag älskar honom. Så mycket uppoffringar jag har gjort. Jag trodde aldrig jag skulle behöva ljuga för min mamma, speciellt inte om en kille.

Han säger att han älskar mig och att jag betyder allt för honom, jag kommer inte i andra hand, han gör vadsomhelst för mig, men han visar ju att det inte är så. Om han gjorde vadsomhelst för mig, så hade han slutat träffa tjejer bakom min rygg. Det gör han ju inte.

Grejen är att jag vet att det finns folk som lever i polyamorösa (heter det så?) förhållanden och de är okej med det. Men detta är inte ett polyamoröst förhållande, jag får inte träffa någon annan så varför i helvete ska han få göra det?! Det ska vara lika villkor.

Han skulle passa bra in i en sån kultur där man har flera fruar, men det är inte i en sån kultur vi lever.

Fast det är inte han som är problemet, det är ju jag. Om han hade varit problemet hade jag bara lämnat honom och så hade problemet varit ur världen. Grejen är att det känns som det inte finns några bra killar, alla är otrogna, ljuger eller har något slags fel. Om jag lämnar denna man finns det då någon annan för mig? Kommer han vara ett svin som de andra? Jag vill inte hoppa från svin till svin. Om jag ändå inte kommer träffa någon bra kille spelar det väl ingen roll om jag är ihop med denna skitstöveln eller någon annan..?

Jag vet att det finns bra killar, jag har sett dem, men antingen är jag inte deras "stil" eller så är de inte min. Är det min dom att bara kunna få ihop det med dåliga män? Har jag varit en riktigt dålig människa i mitt förra liv? Är det karman som kommer och biter mig i arslet?

När jag är med honom är jag lycklig, jag har nog aldrig varit så lycklig. Fram till nu, så det är därför det känns så svårt. Jag kan fortsätta att leva i förnekelse. Säga till honom: -Jag vet vad du gör och JAG HATAR DET! Men jag kan inte vara utan dig. Om du ska fortsätta så får du fan dölja dina spår. Jag vill låtsas som att det inte händer. 

Eller så kan jag behålla min värdighet och walk away. Säga: -Jag kan inte leva så här, det känns inte rätt och jag förtjänar bättre. Jag förtjänar någon som bryr sig om att detta gör mig olycklig och anpassar sig efter det.

Det är ju tydligt att jag inte duger åt honom, jag är inte allt han behöver. Och som jag sa till honom igår, jag vill inte behöva gå omkring och vara rädd att han ska hitta någon bättre. Han säger att jag inte ska oroa mig, det kommer inte hända. Hur kan han säga så? Det är inte sant och vet både han och jag.

Man kan aldrig vara säker på att det håller för evigt och det känns ännu mer som det inte kommer att göra det när han går och testar nya tjejer hela tiden.

Helt plösligt träffar han någon som passar honom bättre än mig. Det är ju så det är.

Jag tror inte att han skyddar sig heller... Jag kanske borde börja använda kondom med honom.
Jag känner mig så där farligt självdestruktiv igen. Jag vill ta ut min smärta, jag vill att folk ska se att jag inte mår bra och att de ska ta hand om mig och trösta mig till det blir bra igen.

Jag vet att man är visst värd något när man är ensam. Det spelar ingen roll hur ful eller korkad eller vadsomhelst man är, man är alltid värd något. Det är det jag alltid har tyckt och jag vet att det är så. Man är inte bättre eller sämre bara för en kille eller ett yrke eller dylikt. Jag blir så förbannad på folk som inte inser det.

Kvinnor som skäms över att de blir misshandlade, tror att det är deras fel och inte vågar berätta för de tror att folk ska döma dem, tycka att de är mindre värda. Eller tjejer som fortsätter vara ihop med en kille fastän han är otrogen, bara för "-jag vill inte vara själv, vad skulle jag göra på fredagskvällarna" (som en av mina vänner en gång sa). Jag hatar sånt!

Men nu är jag lite så själv. Jag vet att det inte är sant, men jag känner mig värdelös utan honom. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom.

Jag känner inte riktigt att jag får något stöd hos mina vänner heller. Vad jag behöver om vi skulle göra slut är att de finns där för mig dygnet runt och ställer upp. När jag behöver det, på det sättet jag behöver det. På samma sätt som jag har ställt upp för dem när ja har åkt in till stan mitt i natten för att hämta kompisar som har blivit övergivna någonstans i stan och är så  fulla att de inte kan gå och jag har burit hem dem och låtit dem sova över hos mig, flera gånger. På samma sätt som jag har ställt upp för kompisar som har blivit dumpade jag har åkt dit så fort de ringer, haft nattbesök för de behöver prata, följt med till krogen för de kan inte vara hemma utan att bryta ihop.

Jag tycker inte man kan kräva gentjänster, men de gånger jag har behövt en vän finns de väldigt sällan där på det sättet jag behöver.

Jag behöver inte ha någon som säger att han är ett svin, jag kommer träffa någon annan och all den där skiten. Jag behöver någon som förstår mig, som bara finns där.

Jag vet vad jag BORDE göra, men jag vet inte vad jag ska göra...