Belalela

Igår flyttade katterna till Landvetter. Vettskrämda var de stackarna. Hahaha. JAg sov över och insåg att det är nog inte så hemskt där borta som jag har föreställt mig...
 Nu är jag hemma igen iallafall och ska börja jobba klockan tolv.
Det är jobbigt och tomt nu när de inte är här. Jag saknar dem så mycket, fast jag träffade dem för typ fyra, fem timmar sedan. Det är väldigt ovant. När jag lagade mat så tappade jag en köttbit på golvet och tänkte att jag msåte skynda mig att plocka upp den så Soffi inte kommer. Men hon är ju itne här. När jag damsög gick jag runt och kollade vilket rum katterna var i så jag visste vilket jag skulle ta sist. Men de är ju itne här. Det är kallt så jag ville ta upp Fräs i knät. Men hon är itne här...
Fräs är jag faktiskt orolig för. Hon var helt borta i huuvudet i dag. De andra tog nårga timmar på sig men sedan vågade de utforska den nya omgivningen (Förumto Svenne som inte brydde sig utan ville kolla hela huset två minuter efer att vi kommit fram, haha). Men hon ligger och trycker under soffan. Det är bara jag som kan få fram henne. Och jag kommer jobba så mycket nu så jag kommer itne tillbaka förrän onsadg morgon. Usch, vad jag saknar dem och har dåligt samvete för att ja ginte är med dem under denna omställningen.


I bilen påväg till Landvetter..
Lugn som en filbunke, den lille knäppisen


Fräs ligger intryckt mot väggen under soffan och Penis ligger framför och ser livrädd ut.


Soffi spanar


Svennis har redan hittat sitt nya favortitillhåll...

Den var verkligen inte bra alltså. JAg jobbade på lördagen till klockan sex sedan fikade jag med Diya och Saron. Sedan var det planerat att jag, Ew och SAral skulle träffas och förfesta och sedan skulle jag gå ut med Saron. Detta var något jag hade sett fram mot i över en vecka. Först bangar Saron utgången och jag tänker okej, jag vill inte att han ska följa med för att han är tvingad ändå. Och dessutom ska jag ju träffa tjejerna, så det gör inget.
Men då bangade de också. Så jag ringde mamma fö att fråga om jag fick sova hos henne, för jag kände verkligen att jag inte ville vara själv. Hon svarade inte. (Hon ringde upp senare på kvällen, men jag orkade itne svara).
Stackars Linda ringde mig och jag totalt bröt ihop i telefonen och grät och grät. Det hade hon inte förväntat sig, haha.
På söndagen jobbade jag, sedan träffade jag Saron vi åkte till ett vattenpipscafe och satt där ett par timmar. När vi skulle hem blev jag ledsen igen, för jag ville verkligen inte hem till ensamheten.

Jag förstår inte hur folk kan bo själva.. Det är hemskt. Vardagarna är sköna tycker jag, men jag klarar inte helgerna. Tanken på att SAron är med sin familj och kollar på robinson eller något, mamma är med sin familj och är familjig, hon också. Jag sitter hemma och känner mig som den ensamaste i världen. Jag vill inte gå ut varje helg. Jag tycker mer om att sitta och mysa med mina närmaste. Jag går gärna ut ibland, visst. Men jag är inte en partymänniska.

Jag har inte sagt något till SAron (förrän i söndags när han märkte att jag var ledsen) för jag vet att han aldrig kommer förstå. Han vill inte förstå. Han är nöjd med sin situation och visst kan jag också tycka att det är skönt att vi inte bor ihop ibland. Men för det mesta vill jag bara ha honom i mitt hus. Att vakna bredvid den man älskar är underbart. Att göra vardagssaker som att städa, laga mat, diska, kolla på tv är gravt underskattat!
Folk vet inte hur bra de har det! De tror de vet, men det gör de inte. Var i mina skor en vecka säger jag bara.