Belalela

Om jag skulle råka bli påkörd påvägen till jobbet imorgon.. Så skulle det inte göra så mycket. In fact.... Det skulle vara ganska skönt att slippa all jävla skit i mitt fula äckliga liv!

Jag har aldrig varit så förbannad på någon som har varit så nära mig i hela mitt liv. Du är inte längre än del av det. Jag ger upp, fan bete dig hur du vill. Se hur länge du kan behålla dina kompisar med den stilen du kör.

Allt handlar visst om dig? Eller? Det är i alla fall så du beter dig. Jag orkade inte böja mig för dig mer. Från början trodde jag bara det skulle vara ett vanligt bråk, att allt skulle bli som vanligt efter ett tag. Men när jag får höra att du kontaktar min kompis för att snacka om mig. Så gör man inte! Att ens dra in någon i något som den inte har att göra med... Men, men... Som sagt du måste ju få allt att vara om dig. Fine be that way.

Jag är en egen person, jag är inte din lilla docka! Du ska inte snacka om att jag är "värre än du var när du hade pojkvän"! För om du kunde se utanför din tunnelsyn hade du förstått att jag inte ens är i närheten.

Fakta:

• Du ringde inte
• Du smsade inte
• Du träffade mig inte
• Du pratade inte med mig, berättade inte saker för mig
• Du FUCKING klickade mig när jag ringde dig!

• Jag ringde
• Jag smsade flera gånger per dag
• Jag träffade dig minst en gång i veckan
• Jag pratade med dig, berättade det mesta som jag tyckte jag kunde anförtro mig till dig med
• När jag visste att jag skulle träffa honom, ringde jag dig innan (ibland pratade jag t.o.m. med dig under tiden jag var med honom) dessutom träffade jag dig vissa gånger innan
• Du fanns alltid i mitt huvud och jag tänkte hela tiden på vad jag skulle göra för att ge dig tillräckligt med uppmärksamhet

Sedan är det såhär lilla naiva, tro-allting-handlar-om-mig flicka när man älskar någon handlar allt om den, speciellt när man är nykär.

Innan var vi nära, ja. Efter jag började träffa honom var vi fortfarande det. Men du kan inte vara nummer ett för mig. Så är det bara, jag är inte dum och korkad, jag vet mycket väl vad jag håller på med och vad som händer i mitt huvud. Jag har aldrig förnekat det. Pojkvännen kommer alltid först, det är så det ska vara.

Han kommer först (på delad förstaplats med mamma) sen kommer alla andra. Ditt behov av att vara nummer ett och få all uppmärksamhet som går att få kommer väl av att du är ett bortskämt ensambarn. Jag har hela tiden vetat hur du är och jag har accepterat det. Men du gick för långt. Alla har en gräns du gick två mil över min, jag hade aldrig accepterat det från någon annan.

Jag har ändrats, ja det har jag verkligen. Det kallas mogna, utvecklas och är något som händer när man blir äldre och får nya erfarenheter.

Jag bestämmer om och vad jag vill säga om min pojkväns och mitt förhållande, du kan inte bestämma det. Att säga att du drar dig undan för jag inte vill prata om honom är bullshit! Har vi inget mer att prata om än mitt förhållande så är det lika bra att vi inte har kontakt överhuvudtaget, för då hade vi tydligen inget gemensamt.

Allt började för du kommer och säger att jag inte kommer prata med honom om att jag tycker det är jobbigt att ni skulle träffas. Som om du vet vad jag skulle säga till honom, vad vi pratar om! Du vet inte något om hur vi är och vad vi pratar om, faktum är att jag visst har pratat med honom och jag trodde till och med, i min enfald, att vi tre (m.fl.) skulle fira nyår tillsammans.

"Buhu, jag känner mig utanför när jag inte får vara med dig och din pojkvän", what in the world are you talking about?! Du bestämmer inte att du ska få träffa honom, JAG och endast jag bestämmer det.

Ändå tyckte jag det var onödigt att bråka, varför ska man bli ovänner över något som vi har olika åsikt om och ingen av oss kommer att ändra sig? Men du fortsatte att pusha och pusha, för självklart är det inte bra förrän du har fått din vilja igenom och allt är på ditt sätt.

Du säger att du ska komma på min tjejkväll, hör inte av dig, dyker inte upp, alla undrar var du är -Jag vet inte jag trodde hon skulle komma..

Alltså snälla nån..

Alltså jag kan inte fatta att detta har hänt. Att det skulle ta slut med sån här brak, men faktum är att jag inte ens saknade dig under denna månaden vi inte hade kontakt. Visst har jag tänkt på dig, jag undrade vad du gjorde på nyår, hur var din jul, men jag har inte saknat dig. Jag kände att jag är redo att släppa dig. Vi har växt ifrån varandra. Eller rättare sagt jag växte ifrån dig.

I fredags var jag med mitt livs kärlek. Vi fixade lite med hans bil som har krånglat sen han och hans pappa satte på vinterdäck. Hans pappa var med. När vi hade "lagat" (De är så korkade, hahaha.. Det enda som behövdes göras var att skruva åt bultarna, det märkte jag direkt, men de hade tänkt skrota den för de förstod inte vad som var fel) bilen åkte vi på en testrunda. Sedan lämnade vi pappan hemma och åkte till stan. Vi satte oss på Condeco vid Linné.
Vi var där i kanske tre timmar. Pratade om lite allt möjligt. Om 1 januari (LÄNGTAR :D ), mina tidigare "förhållanden" (typ DJ) och sexpartners, våran barndom -hur olika, fast ändå lika vi är uppfostrade, om när vi blev ihop...
Påtal om ingenting sa han helt plötsligt;
-Hur länge har vi varit ihop?
-Du, det är någonting jag också har funderat över... För vi har träffats i snart ett år, men jag räknar det inte som att vi har varit ihop hela den tiden.
Han höll med. Vi diskuterade det en stund och kom fram till att vi räknar från 1a September. Så lite mer än tre månader... Något som är lite komiskt är att mycket händer oss just den 1e:

• 1 mars träffades vi för första gången, på järntorget, sedan Abs fest
• 1Maj vår första övernattning tillsammans 
• 1 Juni säger vi hej då för jag ska till Bulgarien. Det är också från den dagen jag räknar att det tog slut.
• 1 Juli börjar vi träffas igen
• 1 September kan vi frö första gången kalla oss ett par utan att någon annan kan invända eller lägga sig i
• 1 Januari ska vi bo på hotell två nätter, bara umgås och vara vi

Nu är det tredje gången gillt tänker jag faktiskt. Och det känns så. jävla. bra. Fan. Jag har varit lycklig i korta perioder och känt mig glag och så.. Men det här är annorlunda. Jag har varit uppe i det blå i ungefär en månad och det blir bara bättre och bättre, fast jag inte tror det kan bli bättre. Han gör mig så lycklig. Vi ahr såna underbara låååånga samtal, både IRL och på telefon. Vi har bestämt att vi ska vara allt för varandra, inte bara pojkvän - flickvän, utan kompisar, älskare, familj, allt.
JAg känner att han är någon jag kan lita och rely on.
När han körde hem mig kändes det så bra. Han sa att han tyckte att det kändes som vi hade kommit varandra ännu närmare nu. Han vet sånt om mig ingen vet, jag vet saker om honom ingen vet.

Mmmmmmmmmmmmmmm Stark kärlek :D

Träffade några av mina SP-tjejor
(L)

Jag har en ny tatuering nananananannana :D
wiiieeee

 och jag är så kääääär. <3 älsk snuttipluttish typ
Var arg på mig om du vill, bara du inte lämnar mig my love :) JAg ska tänka mig för nästa gång innan jag gör något.
looove yoouu

Idag fyller min bror 14 år. Shit. Spännande ålder... Det händer så mycket då.

Jag älskar att vara mednEiman. Hon är så cool. Och rolig, hennes vänner med. Mår så bra när jag är med henne.

Kom att tänka på att jag har lurat mig själv lite...
Jag har sagt att det bara är jag som hör av mig. Men jag tror inte det är sant... Förra veckan:

Måndag: Han ringde mig vid fyratiden. Då hade jag itne hört av mig på hela dagen.
Tisdag: Han smsar vid tolv. Vi smsar lite det är tyst några timmar. Vid fyra smsar jag.
Onsdag: Han smsar vid fem.
Torsdag: Jag ringer och smsar, men får inget svar. Efter cirka två timmar ringer han
Fredag: Jag smsar vid tre, han säger att han försökte ringa vid ett men inte kom fram. Vi träffas på kvällen
Lördag: Jag ringer och han kommer och hjälper mig med en sak. Sen pratar vi i telefon och han säger han slka ringa upp efter han har ätit. Det gjorde han aldrig.

Tisdagkväll: inte hörts av sen lördagen

Imorse när jag vaknade fick jag för mig att han säkert väntar på att ja ska ringa. "Det är därför han inte har hört av sig." Fick lite hopp... "Det kanske inte är över i alla fall."

Innan lunch höll jag på att smsa med Ei och då blev jag förbannad på honom, verkligen skitförbannad. Det har ja i och för sig varit innan med, men nu blev det verkligen "jag förtjänar inte detta" och "vad är hans problem!?"

Efter lunch var jag ledsen. Då får jag som vanligt för mig att han å MN har ihop det igen. Känner mig jättedeppig. Har inte längre något hopp om att han kommer höra av sig. Inte idag, inte imorgon eller någon annan dag. 

 Är det jag som överreagerar? Han kanske tror att allt är som vanligt, kanske inte ens har tänkt att det är nåt fel med att det har gått tre dagar sen vi hörde något från varandra. Jag vet inte.
När jag skulle gå hem försökte mamma muntra upp mig och föreslog att vi skulle ta en promenad när hon slutade. Jag rådissade förslaget ("-Vaddå gå? Jag vill inte gå. Om jag ska någonstans, tar jag spårvagnen"). Tanken var god, det känns bra att hon visar sitt stöd fast hon hatar honom.

När jag gick hem lyssnade jag på radio, i backen upp mot lägenheterna efter busshållplatsen bröt jag totalt ihop och började storgråta. Jag har inte gråtit förrän då. Jag kan inte fatta att det höll så pass länge, innan det brast faktiskt. Grät resten av vägen hem. Grät när jag kom hem... Gråter fortfarande.
SUCK

Detta får jag inte ha på mig när jag är med honom:

-Fjortiskläder
-Palestinasjal
-Mina ballongbyxor från 8:an ("-de är fjortis")
-Inga sjalar alls (men gärna halsdukar)

"-Du måste tänka på vad du har på dig när du är med mig"

MN är inloggad på msn... Hon fyllde år i lördags, funderar på om jag ska skriva grattis i efterskott. Bara se vad som händer. Jag frågade SL men hon tyckte inte jag skulle det. A tyckte jag skulle det. Jag ska ringa mamma och fråga vad hon tycker.

Risken är att om jag börjar prata med henne så drar jag igång något jättestort. Dessutom finns det också en risk att S får reda på att jag pratade med henne och (om han inte redan är det) kanske blir förbannad på mig.

Men jag vill, bara för att se vad som händer...

Han hjälpte mig att få hem madrassen i lördags, sen ringde jag honom runt fem och tackade för hjälpen. Vi pratade en stund, sen skulle han äta men han skulle ringa mig efter sa han. Han ringde inte.

Jag bestämde mig för att jag är trött på att han håller på såhär. På sista tiden har det känts som att det bara är jag som hör av mig och försöker hålla förhållandet vid liv. Han som är så himla noga med att jag hör av mig när jag säger att jag ska det, nu är det hans tur.

Jag hörde inte av mig till han på söndagen utan väntade på att han skulle göra det. Vid fem-, sextiden på kvällen började jag känna att han nog inte skulle höra av sig. Vilket han inte heller gjorde. Men jag tänkte ändå att det är han som ska visa nu att det bara inte är från min sida. Men han har inte hört av sig och nu är det måndagskväll.

Jag tycker inte att det är okej att man är ihop och träffas en gång i veckan (det finns undantag) och att man inte hörs av varje dag. Man ska höras av varje dag och det ska inte bara vara jag. Jag har pratat med A och vi har kommit fram till att om han inte har hört av sig på onsdag så ska jag höra av mig. Jag vet inte vad jag ska säga, om jag ska ringa eller smsa. Jag blir så förbannad på honom, jag vill ringa nu och skälla som fan! Jag trivs inte som det är nu.

Jag har tyckt att i ETH och sen han kom hem därifrån har han varit annorlunda, på ett bra sätt. Jag har känt att jag kunde lita på honom och allt har känts så bra. Men sen en vecka tillbaka är det inte bra längre, jag känner inte längre att ja kan lita på honom. Han känns som han kändes i somras och i våras, han håller på att bli sig själv igen. Jag gillar det inte.

Vet inte hur jag ska hantera mitt dilemma. För jag tänker inte acceptera att han inte hör av sig! Samtidigt känns det som han är sur på mig, att det är därför han inte hör av sig. Fast jag kan inte komma på någonting han kan vara sur för, sist vi träffades och pratade var allt bra ju. Men jag tycker verkligen det känns som han är arg på mig. Det kanske bara är jag själv som vill intala mig det, för att kunna leva i förnekelse över att han är ett svin men mitt hjärta säger att han är arg över något.

Eller så kanske han har tappat sina känslor för mig och därför hör han inte av sig. Han försöker droppa mig typ...

Jag vet itne vad mitt problem är!

Först gnäller jag i nästan två veckor, för ingen vill följa med mig till göteborgsklubben. När jag äntligen får med mig någon, drar jag mig ur.

Jag känner mig så taskig, vi pratade på torsdagen om att hon ville veta säkert att vi skulle gå ut flera timmar innan och jag sa att självklart man vill ha tid på sig. Hon ville inte veta ja eller nej typ två timmar innan, för då har man ju redan gjort sig i ordning.

"Ja det är självklart, jag hatar sånt."

Vi bestämde att vi skulle träffas fem i halv tolv.

Jag åker hem till S innan. Hans syster öppnar dörren och jag hälsar på henne, går in i datorrummet och hälsar på honom. Vi går in i vardagsrummet. Tydligen hade de hyrt tre filmer som vi skulle se. Så jag säger -ååh, ska vi se på film? Japp säger de. I en av sofforna sitter hans mamma och stickar. Jag går och sätter mig.

Helt plötsligt börjar mamman skälla på mig.

-Varför hälsar du inte?

-Oj, förlåt, jag vet inte varför jag inte gjorde det.

-Du kommer in och sätter dig i någon annans hem, men du hälsar inte?

-Ja, förlåt, jag är inte van men jag försöker lära mig.

-Du brukar alltid hälsa annars!

-Brukar jag? Jag vet inte varför jag inte gjorde det idag.

(Jag tycker det är jättejobbigt, jag sa förlåt sluta skälla på mig!, speciellt inför S och hans syster!) Han håller med; Jag har ju sagt att du måste hälsa! Som om jag inte har det jobbigt redan! Fan, jag vet inte vad jag ska säga. Jag sa ju förlåt tusen gånger!

Jag var på jättebra humör. Festsugen, glad att jag var och hälsade på S. Kände att det var en bra kväll helt enkelt.

När hon började skälla blev jag helt sänkt. Hon är skitläskig! Jag har hälsat och försökt vara snäll och fjäska för henne för glatta livet varenda gång vi träffas, men hon ger mig bara sura blickar och korta, kalla svar tillbaka.

Jag kanske inte känner för att hälsa på någon som behandlar mig som hon gör! Faktiskt! Och om jag nu alltid brukar hälsa, varför kan inte hon göra det för en gångs skull? Jag förstår inte hur man kan bli så arg för en sån sak...

Hela min kväll kändes förstörd, jag vill inte sitta och kolla på film med henne. Jag höll på att börja gråta.

När jag började träffa henne gillade jag henne hon är (verkar det som i alla fall) en väldigt mentalt stark och smart kvinna. Någon man skulle kunna ha som förebild eller komma till om man vill ha råd. Men för varje gång jag träffar henne tycker jag mer och mer illa om henne.
Hon gick till datorn efter första filmen, så då kände jag mig mer bekväm och började trivas mer. Jag och S hade inte träffats på nästan en vecka, jag har aldrig varit ifrån honom så länge, sen vi började träffas i mars. (Om man bortser från en vecka när ja var i Bulg, när han åkte till ETH en vecka innan mig och när jag kom hem från ETH två veckor innan honom.)

Jag ville ha ett prat med honom så jag kunde känna att allt var bra. Nu när vi kollade på film blev det ju inte av. Jag kände mig nedstämd och inte alls på festhumör. Smsade H och frågade om vi inte kunde träffas en halvtimme senare. Hon ringde upp så jag gick in i tvättstugan och pratade med henne. Jag kände mig så dålig, nu gjorde jag ju det jag hade sagt att jag inte skulle göra och som jag hatar när andra gör.

Jag var verkligen inte på humör, jag hade fortfarande gråten i halsen och jag visste inte hur det var med S.

S sa till mig i söndags att han och jag skulle åka till ett ställe denna lördagen, men jag trodde han hade glömt det. Så jag visste inte när jag skulle träffa honom igen.

H ville inte gå ut senare och jag kände inte mig redo att gå den tiden vi hade sagt. Jag stannade.  Jag erbjöd att betala inträdet nästa gång vi gick ut, för jag vill visa att det är dålig stil av mig, man beter sig inte så som jag gjorde -bortskämt- och jag vet det.

När jag kom tillbaka hade ja missat tjugo minuter av filmen, så jag frågade vad som hade hänt. Hans syster började berätta, men han stoppade henne; -Hon valde att prata i telefon, så hon missade filmen, hon får skylla sig själv. Jag fattade ändå vad som hade hänt och kom tillbaka in i den ganska snabbt.

Efter den sista filmen gick S och jag in köket och pratade. En i hans hus hade dött men ingen hade märkt det på flera veckor. Så idag hade det luktat jätte illa i hela huset och då hade någon hittat honom. Tänk vad hemskt att man dör helt själv och ingen saknar en på flera veckor. Usch. Vi pratade lite om det och lite om allt möjligt.

En gång öppnar hans mamma köksdörren, kollar på oss en stund, säger inget, bara glor, sen stänger hon igen.

Klockan blev ganska mycket, så vi började prata om hur jag skulle ta mig hem. Min sista spårvagn som gick hela vägen till Mölndal gick kvart över tolv från Valand och det går inga bussar hem, tågen vet jag inte hur de går.

Det var svinkallt så jag funderade på att hålla mig i stan till spårvagnen började gå på morgonen igen, så jag slapp gå i kylan. Han erbjöd sig att köra mig hem och jag sa jaaaa haha. På vägen till bilen började han prata om att jag inte hälsar.

-Om någon kommer hem till dig och inte hälsar vad gör du då?

-Jag hälsar..  Det spelar ingen roll vem som hälsar och jag vet inte varför jag inte gjorde det. Jag tänkte väl att jag redan hade gjort det.

Jag var ju redan paranoid sen måndagen. Men han hörde av sig vid tolv tiden på tisdagen så jag tänkte att allt var okej.

Vi är alltid med varandra på tisdagar, så vid fyratiden frågade jag om vi skulle träffas. Han sa nej jag måste göra ett skolarbete. Jag trodde honom inte.

"Hur kan han vara otrogen mot mig på våran dag?!!!"

På kvällen smsade jag att han skulle ringa mig, det gjorde han inte. Jag bestämde att jag inte tänker höra av mig igen. Om han vill fortsätta träffa mig ska han höra av sig! Jag sa att han skulle ringa, han gjorde inte det, okej fine då vet jag.

Det var en jobbig onsdag. Jag ville verkligen ringa, smsa eller vadsomhelst. Bara höra av honom, ha kontakt med honom. Men jag får inte ge mig! Han ska visa att han också vill.

Kvart i fem får jag sms från honom; Men varför, vad vinner du på det? Jag tänkte han hade smsat till fel person så jag svarade: va? Varför berättade du för henne?, var svaret. Jag förstår fortfarande ingenting. "Berättat vad, för vem?" "För MN om ETH" ... Jag ringde upp.

-Vadå, jag har inte pratat med henne sen typ en vecka efter jag kom hem.

-Hon smsade mig igår och sa Bella har berättat vad som hände i ETH.

Jag blev chockad, är det sant? Jag fattar inte att sånt här alltid händer, när ska jag få lugn och ro i mitt liv? Jag hatar drama. Jag förklarade att jag inte har pratat med henne och jag har inte berättat något, jag förstår inte vem som kan ha sagt något heller.

Jag tror han förstod att jag inte hade något med det att göra. Vi pratade lite och han sa att han skulle ringa senare (vilket han inte gjorde).

Det känns ändå skönt att hon vet nu. Jag har sagt att jag inte skulle säga något så länge de inte är ihop, fast om de blir ihop igen tycker jag hon förtjänar att veta sanningen.

Men nu har jag inte trott att de har haft kontakt, så jag har inte sagt något. Han säger att det säkert är Ab eller hans fru som har sagt något. Men jag förstår inte varför Ab skulle säga något. För det första vet han inte något om vad som händ i ETH och för det andra vem ger honom rätt att gå och lägga sig i våra liv?!

Han har tillräckligt med problem i sitt, så han kan ju försöka fokusera på att lösa dem innan han förstör för andra.

Vi hade det jättebra i söndags och allt var frid och fröjd. Men på måndagen hördes vi inte av på hela dagen typ.

Vid fyra hoppade jag in i duschen, när jag kom ut hade jag ett missat samtal från honom. Jag ringde upp, men fick inte något svar. - Jaja han hör den nog inte bara, tänkte jag, han ringer upp när han ser. Men efter en halvtimme kunde jag inte hålla mig, utan ringer igen. Inget svar den gången heller. Efter ungefär fyra timmar har han fortfarande inte hört av sig och jag börjar bli suuuuur.. Jag ringer igen men inget svar denna gång heller. Jag börjar bli misstänksam för han lär ha kollat mobilen inom loppet av fyra timmar, så han VET att jag har ringt.

Samtidigt får jag sms från A som säger att MN har loggat in på msn och heter Te amo. A säger att hon ska kolla vem MN älskar, okej säger jag. Jag loggar in och direkt byter hon namn till "Hur kan man vara en sån jävla idiot". Hm misstänksamt, tycker jag, att hon bytte namn exakt när jag loggade in. A säger att MN säger att det är hennes förra pojkvän som är en idiot. Okej men varför bytte hon då namn när jag loggade in, undrar jag. Han är inte inloggad. A säger att de säkert har kontakt och det är därför hon tycker han är en idiot. De har nog träffats eller pratat idag.

Jag får panik och ringer han igen. Denna gång från privat nummer. Han svarar efter två signaler. Då blir jag förbannad.

-Vad är det? Du låter konstig.

-Ja, jag är förbannad, det är därför jag låter konstig.

-Varför är du förbannad?

-För jag ringer tre gånger och du svarar inte!

-Men telefonen låg i hallen på laddning, jag hörde den inte.

-Jag vet att du inte alltid hör den, men du lär ha tittat på den inom fyra timmar.

-Jag tänkte ringa dig sen.

-Jag har ringt massor med gånger och du svarar inte, jag ringer en gång med privat nummer och du svarar efter två signaler!

-Det var en slump att jag precis var i hallen, när den ringde. Jag ringde ju dig först.

-Mm men sen när jag ringer upp svarar du ju inte!

-Men jag hörde den ju inte.

-Aja..

-Var det allt du var sur för?

-Nej.

-Okej vad är det mer?

-Jag hör saker..

-Vad för saker?

-Dåliga saker, saker jag inte vill höra. (Jag vet ju egentligen ingenting, men jag kör på och låtsas.)

-Vem har sagt något nu då?

-Det spelar ingen roll.

-Varför ska folk alltid snacka om mig?!

-Men sluta göra dumma saker, så finns det inget att snacka om!!

Vi pratar lite och min teori blir mer åt hållet att han inte träffar MN, men han träffar någon bakom min rygg... Men jag vet inget säkert och jag känner för att lita på att han bara har mig.

Vad han borde ha sagt, när jag konfronterade honom och sa att jag hör saker. Är att han inte vet vad någon kan ha sagt om honom för det finns inget att säga, istället för: "Varför ska folk alltid snacka om mig?!". Då vet jag ju att det finns något att snacka om.

Fan jag längtar verkligen tillbaka! Det finns inte många som kan förstå hur det känns.. De tycker jag tjatar, men om de hade varit där skulle de förstå. Då skulle de också prata om det och vara deppiga. Det fins ingen utomstående som kan förstå!