Tvångstankar
Det är inte lätt att kämpa mot sig själv. Sin hjärna. Sina tankar. För att för en själv så är ju det man tänker sanning och det är det som är så farligt, för det jag jag tänker är inte sanning.
T.e.x häromdagen satt jag och kollade på hans mobilfoton. Då fanns det några bilder på honom där han låg och sov. Direkt blev det storm i min hjärna och jag blev helt hysterisk. VEM HAR TAGIT DEM??!!, tänkte jag. Det är någon tjej han har sovit över hos! Fy fan, jävla svin, han är död. I ungefär en halvtimme gick jag och funderade på hur jag skulle ställa honom mot väggen och göra slut. Tills jag insåg att det var jag själv som har tagit bilderna. Detta är ett exempel på att jag bara drar slutsatser utan att tänka efter, det är inte första gången jag flippar över något jag själv har gjort men trott att det var någon annan tjej.
I och för sig får jag inte riktigt så starka grejer i mitt huvud längre. Men när vi har haft det bra länge så hittar jag sånt överallt. Jag tror inte att jag kan ha ett lyckligt liv. Allt jag strävar efter är ett "normalt liv" och för mig så är det gifta sig, skaffa barn och leva lyckliga i alla sina dagar. Andra strävar efter bra karriär, mycket pengar, att ha sett världen,m.m.. Jag vill gifta mig. Hur ska jag kunna ha ett bra förhållande med en man, när jag hittar på osanning?
Det är verkligen tvångstankar, har jag kommit fram til denna veckan. Jag kan inte kontrollera det men samitdigt får jag en falsk känsla av kontroll när saker är dåligt. När det är bra känner jag mig ovan och out of place. Nästan som att jag faller från ett stup. Det går bra så länge jag faller men jag vet ju att jag kommer träffa marken så småningom och hellre att jag smackar mot marken när jag själv har bestämt det (hittat på ett problem) än att det händer när jag är oförberedd.
<Samtidigt mår jag inte bättre av att gå och förvänta mig att allt kommer gå åt helvette.>
Det är något jag måste tänka på varjer dag. Jag känner att det har börjat hända saker, det går åt rätt håll. Äntligen. Det är lite tack vare
Bevis på min dåliga humor
Ps. Det är alltså inte jag som har målat den, jag fann den på nattstad. Ds
Fredag, Polisbesök
Jag jobbade från sju till halv två. När jag slutade kom Saron och så körde vi (JAG :D) till Mediamarkt. Kollade lite, men de hade (som sagt) inte det jag ville ha. Så vi åkte hem. När vi kom fram satt vi i bilen i typ en timme eller något sånt och pratade i ösregnet.
Plötsligt ser jag en polisbil precis framför oss, så jag säger: -Kolla jag säger ju att det är massa poliser som letar efter våldtäktsmannen. Samtidigt som jag säger detta hör vi att det är någon som ropar något på utsidan. Vi hör inte vad så Saron öppnar bildörren, då skriker någon -Händerna på ratten! Vi förstår inte direkt att det är oss de ropar på. MEn efter några sekunder inser vi att så är fallet och Saron lägger händerna på ratten. Jag tittar ut och ser att det står en polisbil bakom oss också och att det står två poliser, med d r a g n a vapen, som är påväg till oss.
Jag tror att polisen tror att SAron är våldtäktdmannen så jag tänker att jag ska förklara/försvara honom för polisen. Jag hoppar ur bilen och skriker -Nej, nej, nej!! Det är min pojkvän. DEt är min pojkvän! Jag gråter, helt hysterisk och panikslagen. Då vänder poliserna, som var påväg till honom, sig mot mig istället och säger åt mig att lägga mig på mage på marken med händerna på huvudet. Sedan står den ena över mig och riktar vapnet mot mitt huvud när jag ligger där och gråter. JAg var så jävla rädd. När han har sagt åt mig att jag inte ska röra mig och kollat mig en stund så jag inte gör det går han också bort till SAron. De tar ut SAron ur bilen, han får stå bredbent med händenra på huven. Det kommer fram två kvinnliga poliser till mig. De lyfter upp mig, frågar om jag vet vad han heter och jag säger för- och efternamn. Säger att jag kan hans personnummer till och med. De tar tag i varsin arm och för bort mig till den bilen jag såg först. SAron ropar på mig att det är ingen fara, att jag inte ska vara orolig, lugn Bella, luuuugn. Men jag skakar, gråter och är helt panikslagen. De frågar om jag heter Bella, jag säger ja. De sätte rmig i bilen. Den ena tjejen sätter sig brevid mig, den andra går bort till killarna.
JAg försöker fortfarande förklara för dem att han är inte våldtäktsmannen, han är min pojkvän. Hon som är med mig säger -Vi vet, det är itne därför vi är här. -Va? Nähä.. Men vad är det om då? -Vems bil är det? Hans. -Är du säker? Nu blir jag jätteförvirrad. Liksom vadå, hanldar det om bilstöld? Men varför så stort pådrag i så fall? Hon tar mitt personnummer, för jag har inget leg. Jag får säga mina namn och min adress. När de har fastställt vem jag är och vem han är så ber de om ursäkt och säger att det har skett ett missförstånd. Vi är inte de som de söker!
Tydligen så är någon av mina grannar dödshotad och den personen har ringt till polisen och sagt att personen som hotar han/hon sitter utanför i en bil med VAPEN. Personen har uppgett vårat regnummer, våran färg och modell på bilen! Så polisen har ju trott att det var en jättefarlig situation. Jag kan förstå hur de handlade. De bad om ursäkt tusen gånger och var jättetrevliga. Han som hade siktat mot mitt huvud försökte ge mig en kram och sa förlåt.
Jag är så förbannad på den här grannen som jag inte vet vem det är! Folk stod ute på sina balkonger och stod på gatan och glodde när jag låg på marken. JAg känner mig så utskämd! Bara för att någon är så jävla dum i sitt jävla huvud och uppger vårat registreringsnummer för polisen!!!
Jag kan inte fatta att jag har haft ett vapen en meter fårn mig. Många helsjuka saker har hänt mig i mitt liv och kommer säkert hända, men detta tar verkligen priset. DEtta kunde jag aldrig i min vildastefantasi föreställa mig skulle hända.
Jag skakade och var i chock hela kvällen. Jag och mamma sov på Scandic, vilket kändes jätteskönt. Ville itne vara hemma efter vad som hände.
Igårkväll kom jag hem och det var jättejobbigt att gå precis över the spot som jag låg på lite mer än ett dyng tidigare.SAron är lugn, han ba:-Det har hänt mig innan, jag vet att jag itne har gjort något fel så det är ingen idé att drabbas av panik. Han var kolugn under hela scenariot. Sa till polisen: -Lugn kompis. Överdriv inte. När de tog upp hans plånbok för att kolla ID och sen la tillbaka plånboken i fel ficka sa han till dem: -Varför lägger du inte den i rätt ficka? Du tog upp den ur en ficka, varför lägger du den i en annan? JAg undrar om jag någonsin kommer se honom skrämd. Han behåller alltid sitt lugn, vad som än händer.
Förutom en gång förresten, vi höll på att städa i hans lägenhet som han skulle säga upp. SÅ gömde jag mig i en garderob. NÄr han kom in i rummet hoppade jag ut. DÅ blev han rädd. Det var en av de roligaste händelserna i mitt liv! HAHAHAHA