Belalela

Jag var så rädd. Det kändes som jag hade flyttats tillbaka i tiden, två månader. Men det finns inget ont som inte har något gott med sig.. Jag och mamma har rett ut våra problem och kommit närmare varandra.

Fredag den 4/1 kom jag hem, gick raka vägen in poå mitt rum, la mig i sängen och grät och grät och gräääät. Mamma kom in och undrade vad det var som hade hänt. Vi pratade och efter kändes det bättre både med honom och med henne. Hon sa saker som gjorde mig glad;
"Min värsta farhåga just nu är att jag måste acceptera honom, för detta ser ut som det kommer hålla ett tag..",
"Jag drog mig undan för jag tyckte du drog dig undan. Jag har aldrig sagt att du inte kan prata om honom med mig, om jag känner så har jag ju sagt att 'detta vill kan jag inte prata om' eller hur?" och
"Du har sagt att du är lycklig så därför har jag börjat lugna ner mig, så länge du är lycklig så är jag nöjd"

Dagen efter pratade jag med S och han var inte längre arg, vi bestämde att jag skulle komma hem till honom  på söndagen. Jag var glad och allt kändes bra igen... MEn när jag var där var det inte bra. Vi satt vid datorn -han spelade datorspel medan jag satt och försökte lösa en kub. Sen gick vi in i köket och skulle äta, vi åt sen satt vi där och pratade inte på två och en halvtimme. Efter den tiden sa han jag måste nog duscha nu. Så fick jag gå hem. Jag fick inte ens en hej då puss. JAg grät hela vägen hem.
Det är en sak att man inte måste prata hela tiden, det är klart man kan ha tystnad. Men detta var pinsam tystnad. JAg har aldrig varit med om det med honom.
Jag ringde honom på vägen hem och sa att det itne kändes bra att något har förändrats. Han sa att jag inbillade mig, sen smsade han mig en halvtimme efter vi la på och sa att han älskade mig och allt är bra.

Under veckan kändes det ändå inte bra. Vi träffades på måndagen och fredagen. På lördagen bröt jag ihop och skämde ut mig för honom. Vi skulle träffas, så när jag slutade jobbet ringde jag honom. Han svarade inte så jag smsade att han skulle ringa mig. Två timmar senare har jag fortfarande inte hört något från honom. Ringde igen -inget svar. SKickade ett jätteargt sms.
När jag ligger och väntar på att han ska höra av sig blir jag mer och mer orolig, jag inbillar mig massa saker som gör mig superförbannad och jag börjar förbereda mig för att vi ska göra slut.
Han ringde halv nio. Jag är förbannad.
Vad gör du?
Knullar
Med vem?
Varför bryr du dig?!
Typ så gick vårat samtal, han ba okej du kan ju höra av dig när ni har knullat färdigt då! Jag ba nej jag gör inget. Vi pratade lite och jag var riktigt elak. Han la på. Jag ringde upp och nästan sklrek att -Du ska inte lägga på när jag pratar med dig!! Vi pratade lite och han sa att han itne har hört av sig för han sov från två tills han ringde mig. Efter ett tag lugnade jag ner mig. Han sa att vi skulle träffas så han fick skälla på mig för att jag startar onödiga bråk. Vi träffades i stan. Hade ett djupt samtal och jag känner verkligen att han inte alls är samma perosn som han var innan ETH. Det känns så jävla skönt att han har förändrats. Han känns mognare. HAn sa att jag inte ska gå och reta upp mig på saker som jag hittar på i mitt huvud. Han älskar mig, ska integå bakom min rygg. Han litar på mig och jag måste lita på honom. Man kan inte hålla på att vara svartsjuk och bråka hela tiden för detr leder ingen vart. Han har gjort det innan och de förhållandena har inte hållt. Han vill att detta ska hålla.
Fan. DEt känns så bra nu.

På söndagen åkte vi till Freeport och hade värsta kul-chill-dagen, hihi. Han är allt jag önskar och mer.
Så nu är allt bättre än någonsin, för nu har jag det bra med mamma och med honom.

Stark kärlek