Belalela

Jag vet itne vad mitt problem är!

Först gnäller jag i nästan två veckor, för ingen vill följa med mig till göteborgsklubben. När jag äntligen får med mig någon, drar jag mig ur.

Jag känner mig så taskig, vi pratade på torsdagen om att hon ville veta säkert att vi skulle gå ut flera timmar innan och jag sa att självklart man vill ha tid på sig. Hon ville inte veta ja eller nej typ två timmar innan, för då har man ju redan gjort sig i ordning.

"Ja det är självklart, jag hatar sånt."

Vi bestämde att vi skulle träffas fem i halv tolv.

Jag åker hem till S innan. Hans syster öppnar dörren och jag hälsar på henne, går in i datorrummet och hälsar på honom. Vi går in i vardagsrummet. Tydligen hade de hyrt tre filmer som vi skulle se. Så jag säger -ååh, ska vi se på film? Japp säger de. I en av sofforna sitter hans mamma och stickar. Jag går och sätter mig.

Helt plötsligt börjar mamman skälla på mig.

-Varför hälsar du inte?

-Oj, förlåt, jag vet inte varför jag inte gjorde det.

-Du kommer in och sätter dig i någon annans hem, men du hälsar inte?

-Ja, förlåt, jag är inte van men jag försöker lära mig.

-Du brukar alltid hälsa annars!

-Brukar jag? Jag vet inte varför jag inte gjorde det idag.

(Jag tycker det är jättejobbigt, jag sa förlåt sluta skälla på mig!, speciellt inför S och hans syster!) Han håller med; Jag har ju sagt att du måste hälsa! Som om jag inte har det jobbigt redan! Fan, jag vet inte vad jag ska säga. Jag sa ju förlåt tusen gånger!

Jag var på jättebra humör. Festsugen, glad att jag var och hälsade på S. Kände att det var en bra kväll helt enkelt.

När hon började skälla blev jag helt sänkt. Hon är skitläskig! Jag har hälsat och försökt vara snäll och fjäska för henne för glatta livet varenda gång vi träffas, men hon ger mig bara sura blickar och korta, kalla svar tillbaka.

Jag kanske inte känner för att hälsa på någon som behandlar mig som hon gör! Faktiskt! Och om jag nu alltid brukar hälsa, varför kan inte hon göra det för en gångs skull? Jag förstår inte hur man kan bli så arg för en sån sak...

Hela min kväll kändes förstörd, jag vill inte sitta och kolla på film med henne. Jag höll på att börja gråta.

När jag började träffa henne gillade jag henne hon är (verkar det som i alla fall) en väldigt mentalt stark och smart kvinna. Någon man skulle kunna ha som förebild eller komma till om man vill ha råd. Men för varje gång jag träffar henne tycker jag mer och mer illa om henne.
Hon gick till datorn efter första filmen, så då kände jag mig mer bekväm och började trivas mer. Jag och S hade inte träffats på nästan en vecka, jag har aldrig varit ifrån honom så länge, sen vi började träffas i mars. (Om man bortser från en vecka när ja var i Bulg, när han åkte till ETH en vecka innan mig och när jag kom hem från ETH två veckor innan honom.)

Jag ville ha ett prat med honom så jag kunde känna att allt var bra. Nu när vi kollade på film blev det ju inte av. Jag kände mig nedstämd och inte alls på festhumör. Smsade H och frågade om vi inte kunde träffas en halvtimme senare. Hon ringde upp så jag gick in i tvättstugan och pratade med henne. Jag kände mig så dålig, nu gjorde jag ju det jag hade sagt att jag inte skulle göra och som jag hatar när andra gör.

Jag var verkligen inte på humör, jag hade fortfarande gråten i halsen och jag visste inte hur det var med S.

S sa till mig i söndags att han och jag skulle åka till ett ställe denna lördagen, men jag trodde han hade glömt det. Så jag visste inte när jag skulle träffa honom igen.

H ville inte gå ut senare och jag kände inte mig redo att gå den tiden vi hade sagt. Jag stannade.  Jag erbjöd att betala inträdet nästa gång vi gick ut, för jag vill visa att det är dålig stil av mig, man beter sig inte så som jag gjorde -bortskämt- och jag vet det.

När jag kom tillbaka hade ja missat tjugo minuter av filmen, så jag frågade vad som hade hänt. Hans syster började berätta, men han stoppade henne; -Hon valde att prata i telefon, så hon missade filmen, hon får skylla sig själv. Jag fattade ändå vad som hade hänt och kom tillbaka in i den ganska snabbt.

Efter den sista filmen gick S och jag in köket och pratade. En i hans hus hade dött men ingen hade märkt det på flera veckor. Så idag hade det luktat jätte illa i hela huset och då hade någon hittat honom. Tänk vad hemskt att man dör helt själv och ingen saknar en på flera veckor. Usch. Vi pratade lite om det och lite om allt möjligt.

En gång öppnar hans mamma köksdörren, kollar på oss en stund, säger inget, bara glor, sen stänger hon igen.

Klockan blev ganska mycket, så vi började prata om hur jag skulle ta mig hem. Min sista spårvagn som gick hela vägen till Mölndal gick kvart över tolv från Valand och det går inga bussar hem, tågen vet jag inte hur de går.

Det var svinkallt så jag funderade på att hålla mig i stan till spårvagnen började gå på morgonen igen, så jag slapp gå i kylan. Han erbjöd sig att köra mig hem och jag sa jaaaa haha. På vägen till bilen började han prata om att jag inte hälsar.

-Om någon kommer hem till dig och inte hälsar vad gör du då?

-Jag hälsar..  Det spelar ingen roll vem som hälsar och jag vet inte varför jag inte gjorde det. Jag tänkte väl att jag redan hade gjort det.

Bilturen var mysig och jag var nöjd. Men jag tror inte vi kommer träffas idag. Det gör mig ledsen.