Belalela

Jag såg precis på filmen min Stora kärlek... Ibland känns det som jag är med i den, typ att någon har hypnotiserat S så han inte kan se hur ful och fet jag är. Det är jobbigt inne i mig. Även fast min självkänsla har höjts enormt mycket det senaste året, är den fortfarande så himla låg.
Jag kan inte fatta hur en man som S kan tycka om mig. Han är så underbar. Så vacker. Snygg. Sexig. Verkligen jättesmart. Omtänksam. Snäll... Jag kan räkna upp alla hans underbara egenskaper, men det skulle ta minst en vecka. Han tar hand om mig, jag är inte van vid det alls.

Häromveckan hade vi varit ute och festat. Han frågade när min sista spårvagn gick hem och jag svarade halv fyra. Sedan när klockan närmade sig tre ville han att vi skulle gå till centralen för att jag inte skulle missa min spårvagn. När vi kom fram stod det på skylten att den gick till Lana, vilket jag visste. MEn då hade han tydligen menat den sista till MC.
Han sa: jag frågade när din sista spårvagn gick!
JAg svarade: ja och den går ju halv fyra.
-Nej den går itne till MC. Det var det jag menade! JAg vill inte att du ska gå fårn Lana.
-Jaha men det visste inte jag.. Den sista till MC går tolv. JAg räknar att den sista spårvagnen är den som går halv fyra.
Han var så arg, surade i säkert en kvart. Sedan när han hade lugnat ner sig sa han:  Jag älskar dig så mycket! JAg vill itne att du ska gå därifrån, någonting kan ju hända. Vad skulle jag gör a om du blev våldtagen..? Du måste tänka mer på din säkerhet, du kan inte gå omkring och inte bry dig!
JAg har aldrig varit med om något sådant innan. Aldrig har jag känt att någon bryr sig så mycket.
Förra veckan satt vi och pratade. Jag pratade om min outfit som jag hade på mig när jag var ute gången innan, att jag inte hade någon BH på mig och att jag ser ut som en pojke för jag inte har några bröst utan den. Jag sa det mest på skoj men samtidigt menade jag det. Han blev jättearg. Du ska inte snacka skit om min flickvän! Dian bröst är underbara. JAg vill inte ha något konstgjort, inget silikon, ingen piercing. De är jättefina och fasta. Och mina! JAg blir förbannad när du säger så.
Sedan ett par veckor tillbaka vet jag inte riktigt vad som har hänt med mig. JAg kan inte sluta äta. JAg kan ta två portioner och sedan är jag hungrig och äter redan två timmar senare. Detta får mig att undra vad mitt fel är. Varför äter jag så himla mycket? Jag har itne gått upp, men känner mig ändå så himla fet när jag bara äter och äter. Detta tär på mitt inre. Så igår typ flippade jag ut totalt. Hahaha, fan vad jag skäms. Vi satt och pratade. JAg hade på mig en skittajt tröja och över den hade jag min gråa kofta. Han sa att jag skulle ta av mig koftan så jag inte blev för varm. JAg ville inte. Han bara varför?
-JAg bara för jag vill inte sitta i denna tröjan utan något "skydd".
-Vad menar du?
-JAg vill inte att min mage ska synas. Min tröja är så tajt.
-Och? Vad är det med det?
-Den är så fet...
Han blev arg. Typ börjar mumla att om jag tyckte jag var tjock är det bara att röra på sig och äta rätt. Vänder sig från mig. Jag försöker vara lugn. När jag har sagt högt hur jag känner mig är det svårt att inte gråta. När han dessutom blir sur blir det ännu jobbigare för mig.
När han vänder sig mot mig igen sitter jag och kollar ut genom fönstret och försöker otroligt myckert att inte börja gråta. Han börjar sancka om att jag itne alls är fet och han hade vlijat att jag skulle vara tjockare. Att om jag hade varit smalare hade han inte gillat min utsida. Han hade älskat mig för min insida men inte tänt på min utsida. Att idealet inte är normalt, han börjar snacka om Posh och massa kändisar som är undernärda. (JAg vet att de inte är normala, det är inte så jag vill se ut. JAg vill bara vara tio kg smalare.) Han älskar mig och jag borde gå upp i vikt och massa sånt blablabla. Han kramar mig. HAn säger att jag inte ska bry mig om det som folk har sagt till mig. Jag ska inte bry mig om sånt som andra tycker. Jag ska bry mig om vad jag själv tycker och vad han tycker. Ingen annan.
Han försöker verkligen muntra upp mig. Så gullig. Men jag tror inte alls på honom när han säger att jag borde gå upp. Han säger det för att jag inte ska vara ledsen. Men han försöker verkligen och jag älsakr honom så mycket för det.

Något jag har funderat på är hur kan två människor bli kära i varandra samtidigt. Liksom det finns hur mycket människor som helst på jorden och vad är oddsen att två personer hittar varandra och blir kära i varandra? SAmtidigt, dessutom. MEn han är min nu. Och jag är hans.

Han kan bli sur för småsaker. Han kan ge mig fucking sugmärken på kinden, som sitter i en vecka. Han kan misssköta sig i skolan. Han kan äta vitlök utan att förvana mig. Han kan vara värsta conspiracy-theory-personen. Det gör ingenting... JAg älskar honom!