Helgen
Den var verkligen inte bra alltså. JAg jobbade på lördagen till klockan sex sedan fikade jag med Diya och Saron. Sedan var det planerat att jag, Ew och SAral skulle träffas och förfesta och sedan skulle jag gå ut med Saron. Detta var något jag hade sett fram mot i över en vecka. Först bangar Saron utgången och jag tänker okej, jag vill inte att han ska följa med för att han är tvingad ändå. Och dessutom ska jag ju träffa tjejerna, så det gör inget.
Men då bangade de också. Så jag ringde mamma fö att fråga om jag fick sova hos henne, för jag kände verkligen att jag inte ville vara själv. Hon svarade inte. (Hon ringde upp senare på kvällen, men jag orkade itne svara).
Stackars Linda ringde mig och jag totalt bröt ihop i telefonen och grät och grät. Det hade hon inte förväntat sig, haha.
På söndagen jobbade jag, sedan träffade jag Saron vi åkte till ett vattenpipscafe och satt där ett par timmar. När vi skulle hem blev jag ledsen igen, för jag ville verkligen inte hem till ensamheten.
Jag förstår inte hur folk kan bo själva.. Det är hemskt. Vardagarna är sköna tycker jag, men jag klarar inte helgerna. Tanken på att SAron är med sin familj och kollar på robinson eller något, mamma är med sin familj och är familjig, hon också. Jag sitter hemma och känner mig som den ensamaste i världen. Jag vill inte gå ut varje helg. Jag tycker mer om att sitta och mysa med mina närmaste. Jag går gärna ut ibland, visst. Men jag är inte en partymänniska.
Jag har inte sagt något till SAron (förrän i söndags när han märkte att jag var ledsen) för jag vet att han aldrig kommer förstå. Han vill inte förstå. Han är nöjd med sin situation och visst kan jag också tycka att det är skönt att vi inte bor ihop ibland. Men för det mesta vill jag bara ha honom i mitt hus. Att vakna bredvid den man älskar är underbart. Att göra vardagssaker som att städa, laga mat, diska, kolla på tv är gravt underskattat!
Folk vet inte hur bra de har det! De tror de vet, men det gör de inte. Var i mina skor en vecka säger jag bara.