Belalela

Jag är rädd och arg på samma gång. Så fort jag har det bra måste jag på något sätt förstöra det, jag inbillar mig saker och börjar bråka om det som jag har hittat på i mitt huvud, bl.a. Nu bråkar vi inte alls lika mycket som vi brukade och när det väl händer så är det inte alls på samma sätt som innan. Vi är på en helt annan level nu, liksom. Det är bra. Jag är såååå lycklig, har aldrig mått så här bra, någonsin. Men jag får för mig saker, som jag verkligen måste bekämpa. 
Det är inte lätt att kämpa mot sig själv. Sin hjärna. Sina tankar. För att för en själv så är ju det man tänker sanning och det är det som är så farligt, för det jag jag tänker är inte sanning.
T.e.x häromdagen satt jag och kollade på hans mobilfoton. Då fanns det några bilder på honom där han låg och sov. Direkt blev det storm i min hjärna och jag blev helt hysterisk. VEM HAR TAGIT DEM??!!, tänkte jag. Det är någon tjej han har sovit över hos! Fy fan, jävla svin, han är död. I ungefär en halvtimme gick jag och funderade på hur jag skulle ställa honom mot väggen och göra slut. Tills jag insåg att det var jag själv som har tagit bilderna. Detta är ett exempel på att jag bara drar slutsatser utan att tänka efter, det är inte första gången jag flippar över något jag själv har gjort men trott att det var någon annan tjej.
I och för sig får jag inte riktigt så starka grejer i mitt huvud längre. Men när vi har haft det bra länge så hittar jag sånt överallt. Jag tror inte att jag kan ha ett lyckligt liv. Allt jag strävar efter är ett "normalt liv"  och för mig så är det gifta sig, skaffa barn och leva lyckliga i alla sina dagar. Andra strävar efter bra karriär, mycket pengar, att ha sett världen,m.m.. Jag vill gifta mig. Hur ska jag kunna ha ett bra förhållande med en man, när jag hittar på osanning?
Det är verkligen tvångstankar, har jag kommit fram til denna veckan. Jag kan inte kontrollera det men samitdigt får jag en falsk känsla av kontroll när saker är dåligt. När det är bra känner jag mig ovan och out of place. Nästan som att jag faller från ett stup. Det går bra så länge jag faller men jag vet ju att jag kommer träffa marken så småningom och hellre att jag smackar mot marken när jag själv har bestämt det (hittat på ett problem)  än att det händer när jag är oförberedd.
<Samtidigt mår jag inte bättre av att gå och förvänta mig att allt kommer gå åt helvette.>
Det är något jag måste tänka på varjer dag. Jag känner att det har börjat hända saker, det går åt rätt håll. Äntligen. Det är lite tack vare Askungen och Sandra (Även om jag inte har haft samma kontakt med dem som tidigare på ett bra tag). De har hjälpt mig att förändra mitt tankesätt. Precis vad som behövdes.